Hej Alexander! Kan du berätta lite om dig själv? Ålder, sysselsättning, vart bor du?
– Jag är 23 år och bor i Göteborg, jobbar i butik och försöker ta hand om mig själv så gott det går just nu. Skapa så mycket som jag kan, andas, ringa vänner.
Du har nyss släppt två singlar? Eller är singlar bara om det är delar av ett album? Berätta mer i alla fall om låtarna, vad är det för musik?
– Jag vet faktiskt inte vad en skulle benämna det som, en halv EP? Det är ju egentligen bara jag som väljer hur jag ska släppa musik eftersom det bara är jag som är involverad. Det är först nu jag vågat ta det på lite mer allvar och tänker att nu i början vill jag bara släppa så mycket musik det bara går. Men jobbar för tillfället med en EP.
Jag hör typ en poppigare Antony and the Johnsons! Vad är din stil skulle du säga?
– Vad glad jag blir över referensen! ÄLSKAR henne, hon går numera under artistnamnet ANOHNI och om man inte lyssnat rekommenderar jag starkt. Just dessa två låtar riktar sig ju mer mot det poppiga hållet. Men vill utforska allt möjligt. Vill egentligen skapa konstigare saker tror jag. Sen i nästa sekund vill jag försöka bli bättre på pop. Och sen bara testa så simpelt som möjligt. Jag ser musiken som en frizon där jag kan få vara vem jag vill och säga vad jag vill. Det är väl det fina utrymmet konsten kan ge oss människor. Men förmodligen pop.
Du säger själv att du är en queer artist/konstnär, på vilket sätt yttrar det sig i din musik tycker du?
– Att det kändes viktig att ha med pronomen ”Him” när jag sjunger i Love + Desire. Att överhuvudtaget ta plats och sjunga om manlig kärlek och erotik. Det är väl ingen som bryr sig men jag mindes att det kändes viktigt när jag skrev den. Varför det kändes viktigt kan man väl ha en längre diskussion om… bara att vi lever i en straight world är en grej(skrattar).
Jag har sett dig i några svenska storproduktioner va? Som biroll i typ svenska serien Springfloden bland annat? Satsar du på musik eller skådespelare framåt?
– Ja! Pojkarna (Girls Lost) som är regisserad av Alexandra Thérese Keining och baserad på boken av Jessica Schiefauer har just haft sin Netflix premiär. Det handlar om tre unga flickor som förvandlas till pojkar på nätterna och hur dem hanterar övergångarna, där spelar jag en av pojkarna, ”Momo”. Fantastisk film och bok. Se den. Jag satsar på att få uttrycka mig så mycket som det bara går, tycker musik och skådespeleri går hand i hand även fast det är två helt olika uttryck. Men antagligen härstammar ur samma behov och längtan av att få uttrycka sig och berätta något.
