Berätta om podden, hur kom ni på idén?
– Jag har alltid gillat listor och sommaren 2019, när jag skrev mitt invigningstal till Borås Pride, så funderade jag på musikens betydelse för Pride-rörelsen och började göra en egen lista med Pride anthems. Men det var inte så enkelt som jag trodde. Jag hade en tanke om ”50 år, 50 låtar” men det visade sig snabbt vara mycket svårare. Jag pratade med min kompis Patrick om mina funderingar kring fenomenet Pride anthems och allt jag lärde mig om min egen historia under tiden, genom mitt arbete med listan. Och en dag så sa Patrick att jag borde göra en podd om listan. Och vi bestämde oss för att starta en podcast tillsammans, jag som ”skapare” av listan och Patrick utifrån sin roll som musiklärare till vardags. Samtidigt tänkte vi att det kunde vara kul att få olika perspektiv då jag är homosexuell och Patrick är heterosexuell.
Hur definierar ni ett Pride anthem?
– Den första och enklaste definitionen är en låt som ”förknippas med hbtq-communityt, eller är omtyckt av hbtq-communityt”. Vilket blir otroligt generellt, och vi fördjupar oss under seriens gång med en lista på tio punkter som definierar en Pride anthem. Och vi upptäcker att väldigt få Pride anthems är skrivna med det uttalade syftet att bli just det, väldigt få låtar nämner ens hbtq-communityt.
Vilka är ni?
– Vi har varit kompisar i ungefär tio år och lärde känna varandra genom en gemensam vän. Jag, Åke, arbetar till vardags på en Ica butik i Borås och har föreläst för skolungdomar om hbtq i över 20 år. Jag vann RFSL Borås Hbt-pris 2008, frilansar som kulturskribent för Borås Tidning, och invigningstalade på Borås Pride 2019. Patrick är musiklärare, gift och har två barn. Han jobbar just nu med en bok om musik och kulturintegration. Och är ett stort fan av AIK. Våra olikheter och Patricks arbete som musiklärare skapar två helt olika infallsvinklar på ämnet Pride anthems.
Vad är Chartres Street, som podden heter, och varför blev det just det namnet?
– Jag var på en gayfilmsfestival i Seattle och såg dokumentären Upstairs Inferno om mordbranden 1973 på gaybaren Upstairs Lounge. När jag och Patrick åkte till New Orleans året efteråt så besökte vi platsen för branden och minnesplaketten som finns där. Jag försöker alltid att hitta platser som haft betydelse för hbtq-communityt när jag reser och denna gång fick jag dela detta med Patrick. Jag såg musikalen The View Upstairs om branden när jag var i London förra året. Och när vi funderade på ett namn för vår podcast så föreslog Patrick adressen för gaybaren som en slags hyllning för offren och en bortglömd del av historien som förtjänar att berättas. Så därav namnet 141 Chartres Street.
Vilken är tidernas ultimata Pride Anthem?
– En otroligt svår fråga som vi försöker hitta ett svar på i podden. Det blir lätt att man hamnar på de klassiska låtarna som I Will Survive , I’m Coming out eller Y.M.C.A, men en personlig favorit som jag vill lyfta fram, är I Was Born This Way med Carl Bean från 1977. Som faktiskt är skriven med syftet att bli en anthem för hbtq-communityt, något som är ganska ovanligt, och som sjungs av en öppet homosexuell man. Carl Bean har en fascinerande historia som gör låten än mer viktig. Carl Bean är grundaren av ett liberalt protestantiskt kyrkosamfund som är särskilt välkomnande för hbtq-afroamerikaner och han arbetar särskilt för personer med hiv/aids. Bean har skrivit en självbiografi som heter just I Was Born This Way.
