2015 tog Björn Elgerd kontakt med David Färdmar. De hade jobbat ihop med filmprojekt tidigare och över en kaffe berättade Björn att han var sugen på att dra ihop ett gäng, skriva ett manus och ge sig ut och filma. Opretentiöst och mer för skoj skull. De gjorde precis det, men resultatet blev allt annat än opretentiöst. 5 år senare, i januari 2020, hade David Färdmars första långfilm Are We Lost Forever världspremiär på Göteborgs Filmfestival.
– Reaktionerna har varit otroliga. Det roligaste för mig har varit att få höra att folk känner igen sig så mycket, trots att filmen är väldigt personlig för mig, säger David.
Are We Lost Forever, har biopremiär 25 september och är ett skoningslöst separationsdrama där startskottet i filmen är ett break-up mellan karaktärerna Adrian, som spelas av Björn Elgerd, och Hampus, som spelas av Jonathan Andersson. Trion har inte setts sen premiären på Göteborgs Filmfestival och det är ett kärt återseende när de träffas nere i fotografen Peter Knutsons studio.
Björn och Jonathan, David nämnde att igenkänningsfaktorn är det som folk mest reagerat på efter att sett filmen, har ni hört liknande
Jonathan: Ja verkligen, från nästan alla. Dessutom är det flera saker i filmen jag själv upplevt. Till exempel när man ska börja dela upp saker efter man gjort slut. Vem som tar vad. Usch det är hemskt.
Björn: Det gör mig glad att höra att så många känner igen sig. Jag har jobbat mycket med queerkonst och då ofta fått höra från straighta “passa dig, din berättelse måste gå att relatera till”. Det de menar då är att straighta åskådare ska kunna relatera till berättelsen och kontexten, men det är ju just den straighta kontexten jag alltid behövt relatera till under min uppväxt. Just därför blir jag extra glad att folk känner igen sig, för det bevisar att det inte spelar någon roll.
David du har i tidigare intervjuer lyft vikten av att ha med hbtq i dina filmer. Tycker du att det är viktigt att hbtq-personer spelar karaktärer som är hbtq? Det har ju till exempel uppmärksammats att icke-transpersoner ofta spelar roller som är trans. Hur tänker du kring det?
David: Jag har såklart en ambition att så många som möjligt som identifierar sig som hbtq också ska spela sådana roller. Men jag tycker att det beror mycket på vilket ämne filmerna handlar om. Filmen handlar inte om sexualitet utan om en separation och eftersom alla skådespelare kan relatera till ämnet tycker jag inte att deras läggning eller identitet spelar någon roll. Men det är en klurig fråga helt klart.
Björn: På ett sätt är det två diskussioner. Jag tycker att alla ska kunna spela allt, läkare, eller kentaur, eller vad som helst. Men jag tror diskussionen är felriktad. Det ska väl handla om representation och varför ständigt samma homogena grupp får gestalta oss och få credd för det på galor? Jonathan: För mig, som är straight men spelar gay, var Hampus sexuella läggning verkligen sekundär. För mig handlade det bara om deras relation och hur jag skulle gestalta den.
Är det många situationer som är självupplevda i filmen David?
David: Mycket är hämtat eller inspirerat från saker jag varit med om. Vissa dialoger är uttalade i verkliga livet, men sen har jag såklart hittat på en massa. Men det finns något från mig själv i varje scen.
Då måste jag bara fråga, för det är en scen som jag tyckte var genuint jobbig att kolla på. Det var parmiddagen, alltså att ex äter middag tillsammans med sina nya respektive. Har det verkligen hänt?
David: Been there done that ja (skrattar).
Björn: Den är jobbig att titta på, men den var så rolig att spela in.
Jonathan: Ja verkligen, det var typ det alla gick och pratade om (skrattar). Alla längtade så mycket.
Har det varit jobbigt att gräva i gamla dispyter och göra filmscener utav det för din del David?
David: Ja det har det varit. Ett tag kände jag att jag borde sluta gå tillbaka till de där minnena. Men det har också varit befriande och det blev en bearbetning på ett nytt sätt. När vi började filma kunde jag åsidosätta min roll i det hela. Då handlade det om Adrian och Hampus historia. Men jag är också glad att det är över nu.
Har ni själva varit med om några riktigt dåliga break-ups?
Björn: Jag blev dumpad ganska hårt. Det var första dagen på en gemensam utlandsresa och han gjorde slut. Det var riktigt pissigt. Så han åkte hem och jag stannade kvar för jag tänkte att det var bättre att vara där än att vara i samma stad. Men det var hemskt. Alla runt omkring var så semesterglada och lyckliga. Själv gick jag runt som ett vrak(skrattar). Men till slut kom en vän ner, så semestrade vi ihop. Så det slutade okej ändå.
Jonathan: Jag gjorde slut på ett väldigt abrupt sätt. Ni vet när man är på olika våglängder men det blir som tydligast när den ena parten gör slut. Vi hördes inget efteråt för jag trodde det var det bästa, men det var det inte. Hon tog det väldigt hårt och hela grejen var fruktansvärd. Men man lär sig också.
David: Jag har gjort 104 minuter film om det, så jag tänker att man får se den så fattar man (skrattar).
Vad vill du som regissör att man ska ta med sig från filmen?
David: Att om man är i ett osunt förhållande ska man våga bryta sig loss, trots att det kan vara ett grymt jobbigt beslut, speciellt om man fortfarande älskar varandra. Men det behöver inte alltid betyda slutet, utan bara början på något nytt.
