Björn Ranelid har sedan uppspelningen av låtarna varit en lågoddsare och snackis, men vi är tveksamma till att han kommer att kunna leva upp till favorittrycket. Europoesilåten är så pass udda och vattendelande att vi gissar att den kände författaren och hans blonda Caracola-kumpan nog inte kommer att räcka ända fram till Globen. Men var den placerar sig är däremot omöjligt att sia om. Trea? Femma? Sist?
Only Mr God knows.
Så, om vi lämnar den brunbrände schlagerdebutanten med ett stort frågetecken, vad har vi kvar? Genrepspubliken rankar pojkbandet Youngblood högst, och därefter Molly Sandén och Andreas Johnsson.
Och det är väl ungefär där vi landar också. Molly har en grym ballad och är vår troligaste kandidat till en Globenbiljett. Att hon inte vann publikundersökningen beror förmodligen bara på att ballader sällan kammar hem segern i just genrepsutfrågningar. Molly är ju det överlägset vassaste, bästa och kvalitativa i det här Leksands-heatet.
Vidare så gissar vi att Andreas Johnssons Suede-kopia och Youngbloods Kempepop slåss om den andra Globen-biljetten. Båda två har sin publik, och med kompositörer som Peter Kvint och Fredrik Kempe i ryggen så är båda två finalmaterial.
Strax därefter kommer Love Generation och Mattias Andréasson, och sen gissar vi att sistaplatsen blir en kamp mellan Kent-sångerskan Carolina Wallin Perez och webbjokern Maria BenHaji.
Men betygen skriker ni. Jaja, här kommer dom:
QX QX QX
Youngblood ”Youngblood”
Ronny: Det går ju inte att komma ifrån att det här låter väldigt mycket Manboy. Men vad gör det? De fem killarna är rätt söta, hyfsat säkra dansmässigt och helt okej röstmässigt, och med en sån här tuggummirefräng så kommer kidsen att imponeras av gimmicks som bakåtvolter och fackelvevande. Vi andra säger ”tja, varför inte?” och fortsätter att älska Kempe för hans refrängsäkerhet. Globen nästa!
QX QX
Ken: Jag har ju tokälskat Fredrik Kempes två bidrag till Eric Saade de senaste åren, men den här pojkbandsvarianten av Manboy (som nu alltså blivit en triologi som likt Star Wars hade sin bästa del i mitten) blir jag inte riktigt bekväm med. Visst, det är dagis-catchy, killarna gör det de ska och barnrösterna bör kunna ta dem till minst Andra Chansen, men för mig är låten alldeles för bekant för att det ska bli riktigt roligt. Trots ett Kempe-starkt klister till refräng.
QX QX
Maria BenHaji ”I mina drömmar”
Ronny: Om inte ens fantastiska Sonja Aldén kan lyfta en svulstig svensk schlagerballad till framgång så kan ju knappast en webbjoker göra det. Visst, jag tycker att den här låten har en helt okej refräng, och Maria är onekligen en gnistrande söt och välsjungande stjärna. 1992 hade den vunnit, tjugo år senare är det nog snarare häng på en sistaplats.
QX
Ken: Ingen skugga på Maria BenHajji. Hon sjunger bra och strålar i kapp med de några hundra stearinljus (tydligen ett för varje person som röstade på henne i webjoker-tävlingen) som finns på scen. Men usch vad mossig den här gamla nittiotalsballaden är. Jag avskydde den här typen av låtar när det begav sig och det har verkligen inte ändrat sig alls på tjugo år. Min kisspaus ikväll. Sist?
QX QX QX
Mattias Andreasson ”Förlåt mig”
Ronny: Mattes Kaah-soul om att vilja återuppta ett brustet förhållande är rätt bra, och han sjunger imponerande. Oavsett hur det går i kväll så har han en radiohit av rang och har nu snyggt punktat ut var han står musikaliskt. Bra! Men bu för den småtrista scenshowen och för den ännu tristare klädseln.
QX QX QX
Ken: Veckans största överraskning för mig! Jag är vanligen ingen större fan av den här sortens svenska mys-R’n’B, men snygga Mattias levererar sin egenskrivna midtemposmocka med en sådan otrolig säkerhet att jag faller handlöst. Möjligen kan låten sakna den där direkta hooken som en Melodifestivallåt ofta kräver för att fungera, men jag kan ju i alla fall få hoppas på en liten skräll och är säker på att vad som än händer så har solo-Mattias en fin karriär framför sig.
QX QX QX QX
Love Generation ”Just A Little Bit”
Ronny: I fjol snodde Linda Bengtzing tjejernas Globenplats. Därför har den svartvita trion resonerat ”If U can´t beat them, join ´em” och tagit en Bengtzing-låt, försett den med RedOne-dunk och ett sexigt dansbreak i mitten. Jag gillar det skrapt, men är rädd att det är lite för hårt och coolt för tv-tittarna. Coola tjejer får ju som bekant aldrig inta stora Globar. Femma? Fan!
QX QX QX QX
Ken: Med RedOne-blingad The Saturdays-pop i samma land som Nicole Scherzingers Poison försöker tjejerna ta revansch på förra årets Andra Chansen-fall. Jag älskar ju den här typen av låtar, men genren har väl aldrig fungerat speciellt bra i Sverige, och jag har därför svårt att se att det här ska gå bättre än Dance Alone. Tyvärr. För jag är ett stort fan av de här brudarna och deras superkoreograferade Las Vegas-show till nummer.
Carolina Wallin Perez ”Sanningen”
QX QX
Ronny: De otroligt snygga trummorna är den här låtens stora plus. Det är grymt snyggt när låten inleds med fyra pukor i dämpad belysning. Utan dom kvarstår bara en trist midtempolåt sjungen av en sångerska som är ofördelaktigt klädd och har utstrålning noll. Sjua?
QX QX
Ken: Söt liten Kent-möter-jazzbossa-och-mullriga-trummor-trudelutt, som det egentligen inte är något större fel på, mer än att den känns väldigt, väldigt anonym och lite obekvämt inklämd mellan två av kvällens partynummer. Skulle den ropas upp bland de fem som går vidare ikväll skulle jag bli mycket förvånad.
Andreas Johnsson ”Love Light”
QX QX
Ronny: Jag förstår att det här har sin plats i festivalen och att massor av människor älskar sån här lättrallad na-na-naig-arenapop. Andreas är löjligt stabil och den snygga brudkören med en gravid Therese Löf i rött i spetsen kryddar den röd- och svartklädda orkestern fint. Men musikaliskt jag går inte alls igång på det. Det händer ingenting i mig under de tre minutrarna av den här A Little Bit of Love/Tuesday Afternoon-korsningen. Men grattis till er som gillar sån här musik, för det går garanterat vidare bland de fyra. Men Andra Chansen i så fall? Please?
QX QX QX
Ken: Att ha haft fem bidrag i festivalen på sju år måste väl vara någon form av rekord? Nu är i alla fall Andreas Johnson tillbaka igen, och det med snygg partyrock som blandar Suedes Beautiful People med Andreas två första Globen-finalister. Å ena sidan kan man kanske hävda att Körslaget-vinnaren kopierat sig själv ännu en gång. Å andra sidan kan man ju fundera över varför man skulle ändra på ett vinnande koncept? Jag gillar’t. Klart häng på Globen.
Molly Sandén ”Why Am I Crying”
QX QX QX QX QX
Ronny: Årets vackraste ballad ger mig gåshud i princip varje gång jag hör den. Foxiga Molly sjunger snorbra i ett avskalat stiligt nummer som bara skriker Globen och topplacering. Texten om hennes uppbrott med Eric Saade kommer många att känna igen sig i och det är omöjligt att inte beröras av den här ljuvliga Empty Room-systern.
QX QX QX QX QX
Ken: Glöm Thorsten Flinck, Sonja Aldén och Maria BenHajji (aha, henne hade ni kanske redan glömt?) för här kommer årets vackraste och bästa ballad. Mycket har hänt sedan Molly gjorde MF-debut här i Leksand 2009, och den här Empty Room-kusinen om ett kraschat förhållande bränner långt mycket mer än den Disney-ballad hon då tog till Globen. Borde vara gjuten i topp ikväll och även komma högt i finalen. Förresten, är det någon som inte tänker på Eric Saades kallingar och strumpor när Molly klämmer i om oupplockad smutstvätt?
Björn Ranelid fest. Sara Li ”Mirakel”
QX QX QX QX
Ronny: Att jag tycker om den här Caracola-refrängen med Pandora-dunk förvånar väl ingen. Men jag är även löjligt förtjust i Björn Ranelids mässande citatläsning som hyllar kärleken. Vi har aldrig sett nåt liknande på en Melodifestivalsscen och det är just det som gör det så kul. ALLA kommer att snacka om det här, idag, imorgon och hela nästa vecka.
Frågan är bara om folk röstar? Jag har aldrig tidigare haft så svårt att bedöma om det är I Love Europe-kul och skickas till Globen, eller om det är kalkonvarning och hamnar sjua. Oavsett: Underhållande är det.
QX QX QX
Ken: Bidraget hela Sverige sitter och väntar på ikväll är alltså en mystisk blandning av Ranelidska citat och lågstadielycklig bubbelgums-pop. Så märkligt. Tänk uppbyggnaden i en E-Type-låt, fast med en Björn Ranelid-föreläsning i verserna och en Caracola-tjej istället för Nana Hedin i refrängen. Konstigt, men samtidigt rätt charmigt. Redan kult, men otroligt svårtippat. Kan skrälla. Men om Björn fortsätter att tappa bort texten som han gjort på repetitionerna så kan det också här falla riktigt hårt. Men oj vilken dansgolvshit det kommer bli i vilket fall.
Dagens Fråga
Uppdaterad 2019-10-16
