Just nu är Will Ferrell-filmen Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga den mest sedda filmen/serien på Netflix i Sverige (och i många andra delar av världen). Ett fint plåster på såren efter att ha missat att släppas mitt under ESC-febern som var tänkt att drabba Europa under Rotterdam-veckorna i mitten av maj. Nu blev det istället release i slutet av juni.
Den två timmar långa komedin handlar om isländske pubsångaren Lars Erickssong (Will Ferrell) som efter ABBA:s Eurovision-vinst 1974 drömmer om att en dag få representera hemlandet i Eurovision Song Contest. Tillsammans med kompisen Sigrit (Rachel McAdams) får han istället nöja sig med att sjunga på lokalpuben och sjunga lättrallade ölhallshits. Men så får duon av en slump chansen att åka till Skottland för att sjunga poplåten Double Trouble i årets Eurovision Song Contest…
Okej, det är inte mycket som är helt rimligt i filmen. Hur smarta Sigrit kan se nåt i barnsliga Lars är ett mysterium. Liksom att Lars får ihop det med en snygg grekiska. Eller att Pierce Brosnan spelar pappa till Will Ferrell, när de mer ser ut som bröder. Eller varför femtioplussaren Lars så gärna vill vara med i Eurovision , det var ju trots allt över 46 år sen ABBA vann och han verkar inte ESC-besatt i övrigt.
Sen är det by the way obegripligt hur man kan slarva med omröstningsredovisningen så mycket att trots att Sverige får massa poäng så lyser en stor fet nolla på poängtavlan…
Det fina i ”Fire Saga” är däremot att det finns så otroligt mycket hjärta i filmen. Man märker att Ferrell fått en ”svensk” inblick i tävlingen via sin svenska fru Viveca. Sen spelar det så klart in att EBU varit med och producerat filmen… Men som fan av tävlingen nickar man igenkännande åt mycket, och det märks ändå att Ferrell gjort sin hemläxa och fångat upp detta älskade musikfenomen med stor skärpa.
Filmen följer den förväntade strukturen som sådana här underdog-filmer ska ha, men man har aldrig tråkigt längs vägen. Visst, humorn är fånig och jag kan inte direkt påstå att jag gapskrattar. Mer mysler igenkännande när vi träder in i Eurovision-bubblan och får se alltifrån John Lundvik och Loreen till Netta och Alexander Ryback (som alla medverkar i ett fantastiskt medley i en stor festscen).
Det som lyfter filmen är Sigrit. Dels genom Rachel McAdams charm och begåvade skådespeleri, men också Molly Sandén som ger sångröst till rollen under pseudonymen My Marianne (vilket är Mollys mellannamn). Sandén lyfter varenda låt bra många snäpp så fort hon tar ton.
Låtarna är också ovanligt starka och Eurovision-trovärdiga, främst mäktiga superballaden Husavik som kunnat vinna Eurovision om just Molly sjungit den på riktigt i tävlingen.
Ett snyggt sidospår i filmen är det om den ryske ESC-artisten Lemtov som spelas av Downton Abbeys Dan Stevens. Han träder in i filmen som dess bov men efter ett tag ömmar hjärtat för figuren då det blir löjligt uppenbart att han är gay. Här tycker jag också att filmen, helt rätt, sticker ut hakan lite i sina pikar mot Ryssland och deras HBTQ-attityd.
Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är absolut sevärd, oavsett om man är ett ESC-fan eller inte. Med sin uppblingade förpackning, filmiskt traditionella underdog-story, lite härlig ESC-musik och en hel del svenska inslag så har man verkligen inte tråkigt under de dryga två timmarna.
Kanske inte ”douze points” men väl en stabil sjupoängare.
