Brittiske journalisten och DJ:n Rob Holley har länge varit ett Eurovision-fan och rapporterat från flertalet tävlingar för tidningen Independents räkning.
När ESC ställdes in tidigare i år började han att fundera på hur han skulle fylla tomrummet. Att kolla på gamla ESC-tävlingar är nåt de flesta fans gör, så han kastade ut frågan om någon ville samkolla på en tävling och twittra om det.
I dag är #EurovisionAgain ett begrepp, och har samlat över 150,000 tweets, och dragit in över 160 000 kronor till olika brittiska LGBTQ+ föreningar.
Varje lördag sker samma sak: Du följer @EurovisionAgain, och 20.45 får du reda på vilket år som ska visas på den officiella YouTube-kanalen. Sen är det bara att nostalgi-njuta och twittra med i #EurovisionAgain. Allt finns på again.vision
I kväll är det dock flyttat till morgondagen eftersom det är Eurovision: Love Shine a Light från Hilversum i Holland.
Rob Holley väljer de tävlingar som visas och meddelar EBU (European Broadcasting Union) sitt val. De kollar sedan upp vad som kan visas i bra kvalitét.
– Det är inte helt lätt att att få rättigheterna till tävlingar innan 2004, och att lösa detta handlar mycket om arbetsviljan hos de tv-bolagen som stod värdar gällande år eftersom copyright-lagarna är minst sagt komplicerade. Men bakom kulisserna jobbar EBU med Lynda Woodruffs entusiasm med att få till flertalet klassiska tävlingsår. EBU förtjänar en eloge eftersom de har varit väldigt generösa mot oss fans, berättar Rob.
Hur tänker du gällande tävlingar som ska visas framöver?
– Det var underbart att se Dublin 1997 i bra kvalitet igen, och jag kan exklusivt berätta för er att det planeras minst en till innan 2004…
För Rob Holley var det extra kul att förra helgen se om Birmingham 1998, då Dana International vann.
– Och för Ulrika Jonsson och brittiska artisten Imaani, och så klart, Dana. Det vore fantastiskt om SVT kunde hjälpa till att får fram rättigheterna till Stockholm 2000 (The Olsen Brothers vann), vilket är en ikonisk, lite bortglömd tävling.
På Robs önskelista finns även ABBAs vinst i Brighton 1974 och Haag 1980 (Johnny Logan vann), då Marocko tävlade för första och enda gången.
Storbritannien 2000.
#EurovisionAgain startade för att Eurovision i maj inte blev av, men kommer detta forstätta efter det att Eurovision var tänkt att hållas?
– Ja. Så länge vi i Storbritannien befinner oss i ”lockdown” kör jag på. Hur länge det är vet jag inte. Men hur mycket jag än älskar Eurovision så längtar jag efter att få träffa familj och vänner, och så snart jag gör det är DET min prioritet. Men #EurovisionAgain har ju blivit så stort att det kan fortsätta utan mig. Min motivation just nu ligger också i att samla in så mycket pengar som möjligt till de olika välgörenhetsorganisationerna.
#EurovisionAgain är nämligen inte bara ett trevligt sätt att mota Eurovision-abstinens. Man uppmanar samtidigt alla som tittar och röstar att skänka pengar till tre olika regnbågsstöttande organisationer via denna länk.
– Små organisationer har det tufft just nu, så många bäckar små… Vi stöttar tre olika verksamheter: Mermaids, som hjälper unga trans- och icke-binära personer, Terrence Higgins Trust som jobbar med frågor kring HIV och sexuell hälsa, plus Stonewall som kämpar för queer-rättigheter. För mig är det viktigt att hjälpa alla dessa särskilt i en tid då många är elaka mot våra transsyskon.
Robs intresse började med Loreens vinst 2012, men han berättar också att Eurovision-fenomenet är så invävt i brittisk kultur att det är omöjligt att svara på när kärleken till tävlingen började.
– 2013 i Malmö var första året jag var med på plats. Jag tycker att Sverige och Mello verkligen bidragit till att kvaliteten har höjts, och det har fått fansen att strömma till.
Det är lite som en version av musikfestivalen Glastonbury – fast med bättre duschmöjligheter och bättre musik (skrattar).
Varför tror du så många gays fastnat för Eurovision?
– Queerkulturen är insydd i Eurovisions mångfärgade tyg likt paljetterna i Agnetha Fältskogs alla jumpsuits! Från 1961 då Jean-Claude Pascal vann för Luxemburg med Nous Les Amoureux , en rörande ballad om två älskande som drabbas av omvärldens fördomar, till tävlande idag som är öppet LGBTQ+. Vi får en plattform och firas på ett sätt som inte är jämförbart med andra stora events, som Fotbolls-VM eller OS.
Bortsett från Eurovision så gillar Rob Holley massa annan svensk musik. Han rabblar alltifrån ABBA och Ace of Base via Robyn, Tove Stryke och The Knife till Icona Pop och Alcazar.
– Och Army Of Lovers – men jag har slutat att lyssna på dem efter att Alexander Bard gjort så konstiga uttalanden.
Givetvis är Rob Holley ett Mello-fan av rang och berättar att han föredrar utslagna akter som Pay TV och Dolly Style. I årets Melodifestival var dock favoriterna de som slutligen blev topp 3: The Mamas, Dotter & Anna Bergendahl.
Många Eurovisionfans hyser agg mot Sverige inom EEurovisionbubblan och klagar på att vi bara skickar generisk pop (oftast med manliga artister), vad säger du om det?
– Pete Waterman (en del av framgångsrika Stock/Aitken/Waterman-teamet som producerade hits åt bland annat Kylie Minogue, Rick Astley, Jason Donovan, Bananarama & Dead or Alive) ) har berättat att de fick mycket kritik för att folk tyckte de gjorde för enkel musik. Men det var den inte, de fick bara musiken att VERKA enkel. Det är Sveriges problem – Melodifestivalen ger intryck av att vara en outtömlig hitfabrik och då tänker inte folk på allt blod, svett och tårar som ligger bakom. Personligen känner jag att Melodifestivalen skulle kunna bli lite mer “rå” och ge plats åt låtskrivare som har nåt eget att visa. När Felix Sandman i år presenterade Boys With Emotions som en personlig låt om manlig mental hälsa så sprack hela grejen när typ elva olika låtskrivare ”skypeade” in från hela världen för att berätta om hur de skrivit den. Jag överdriver lite nu, men man riskerar att förlora hjärtat i låtarna när man jagar perfektion. Sverige kan spotta ur sig ändlöst med top5-placeringar, men om det där unika banden mellan låt, artist, berättande och public inte infinner sig så kommer man inte riktigt ända fram, trots att det är slipat och välproducerat.
Med det sagt: Som britt skulle jag döda för att få era placeringar.
När Rob inte tittar på Eurovision jobbar han för NHS (National Health Service), som ansvarar för den statliga sjukvården i Storbritannien. Och innan COVID-19 la sig som ett täcke över klubbverksamheten drev han uppskattade pop-klubben Push The Button som kört på klassiska partypuben Royal Vauxhall Tavern i över tio år.
Singel?
– Ja det är jag. Och öppen för ”Scandilove”! (skrattar)
Rob driver även podden Vision Again där han intervjuar ESC-stjärnorna i år. Den finns också här.
Uppdaterad 2020-05-16
