ÄNTLIGEN ! Två brudar till final!

Det som hände i kväll har vi sorgligt nog inte sett på 11 år: Att två brudar gick vidare direkt till final. Sjukt kul och väldigt välförtjänt.
Först: Anna Bergendahl. Var det där en framtida Eurovisionvinnare vi såg? Det känns som att Anna Bergendahls Kingdom Come-framträdande är en Mello-klassiker redan nu. Satan vad snyggt det är!
Alltifrån Annas female power-attityd med snygg koreografi via ljussättningen till drivet i låten och Annas starka sång.
Och ögonblicket när de sex kiltklädda dansarna skjuter ut ur mörkret in på scenen är exakt ett sånt wow-ögonblick som gör att man hajar till framför tv-rutan. Kingdom Come, signerad bland annat tidigare Mellovinnare som Bobby Ljunggren och Thomas G:son, är en riktigt vass kombo av country, pop, Eurovision och en splash Avicii, och jag tror det skulle kunna funka hur bra som helst i Europa tio år efter att just Anna Bergendahl missade finalen i Oslo 2010. DET är en schlagersaga utan dess like.

Till final gick även skrällen Dotter, som tog sin snygga Sia-kopia Bulletproof till final. Det är en snygg poplåt med ett otroligt effektivt nummer där Dotter leker med laser och ljusstrålar genom hela numret. Refrängen är av internationell klass och som vi skrev tidigare i veckan är det ESC-värdigt det med. Otroligt kul också att Dotter gick till final efter floppen med finaltippade Cry 2018.

Vår tippade finalist Paul Rey gick till Andra Chansen tillsammans med Alvaro Estrella & Mendez. Paul var lite blekare i tv än väntat men gör sin snygga Lewis Capaldi-doftande låt riktigt snyggt och den kommer att växa sig ännu starkare under de kommande veckorna. Det kommer även latinodängan med Vamos Amigos att göra. Det där skulle kunna bli en Samir & Viktor-grej och vara den stora favoriten ingen artist vill duellera mot. Det effektiva numret och en refräng som äter sig in är exakt vad svennebanan vill ha under den mörkaste vinter.

Häst-dokustjärnan Klara Hammarström blev femma. Alldeles för bra för den låten, men fortfarande kul att svenska folket röstar fram uptempo-brudar med snygga nummer på hyfsade placeringar. Den kommer säkert att spelas på flera dansgolv i natt.

Stackars Linda Bengtzing fick än en gång lämna tävlingen. Men som vi flaggat för hela veckan: Låten höll inte. Det var inte den superschlager som skulle följt upp hennes Alla flickor, Jag Ljuger så bra, Hur svårt kan det va? och E det fel på mig. Har man inte låten så spelar det ingen roll att fantastiska Linda ger allt på scenen, och att kärleken till henne runt om i Sverige är stor. Ni såg ju vilken succé hon gjorde på gaygalan under kvällens TV-sändning.

Jan Johansens insats fick inte mycket att säga om. Miraklernas Tid skulle gjorts av Thorsten Flinck. Nu tappade den all identitet när den stabilt och stillastående framfördes av Janne J.

Programmet i sig var trevligt, men man saknar de stora skratten. Melodifestivalen SKA vara roligare än så här.
Och det kanske inte var det smartaste draget att låta Linnea Henriksson prata om ensamhet i Sverige och sjunga den sorgsnaste ballad man kan tänka sig när hela Sverige sitter med chips, boa och grogg. Klart man kan vara allvarlig, men detta blev en väldig downer.
Tur att Linnea, David och Lina är så grymt trygga, varma och charmiga att programmet ändå känns som en succé.