I dag tänder Marianne Mörck julaftonsljuset och leder oss genom julaftonen som värd i SVT. QX träffade henne inför det ärofyllda uppdraget och pratade om Barbro Svensson, bingelanger och bögar.
Vad kände du när du fick frågan om att vara årets julvärd?
– Först förstod jag inte vad de frågade. Jag kunde bara inte ta in det. Sen blev det tyst och så bad jag henne upprepa frågan och då tänkte jag att ”där kan ju inte jag sitta!”. Vad ska jag säga? Jag hade så många frågor. Men sen kände jag att jag skulle få hjälp, och då kändes det lugnare.
Brukar du ha tv:n på under julafton?
– Absolut. Det är en av de största vännerna som finns om man behöver sällskap. Hos oss har det alltid varit lite rörigt och då har det gett lite trygghet. Just när det är Kalle Anka & hans Vänner så är det nog som lugnast. Mamma behöver inte stressa i köket, och alkoholintaget är inte så stort.
Vilken favorit har du i Kalle?
– Robin Hood. Åh, jag älskar Sir Vääs och kungen. ”….aaaaaallt mit guuuuuld”
Du ger upp din julafton för att fira med oss tittare, ska du fira i efterhand?
– Min dröm är att komma hem den 25:e efter en lång tågresa från Stockholm till Skåne och sätta mig i sängen och äta en riktigt god ”Jansson”. Och titta på tv, jag bryr mig inte om vad, med lilla kissen bredvid mig. DET är min jul.
Det låter skönt, det är inte ensamt?
– Jag är aldrig på fester eller så. Jag vet inte vad jag är rädd för…eller om det är ett ointresse att vara i de sammanhangen. Jag trivs väldigt, väldigt bra i ett sällskap med en annan person, som du och jag sitter nu, men om vi blir tre blir jag tyst. I större sällskap drar jag mig undan, hamnar i köket och diskar. Jag har nog svårt för det här kallpratet, som inte är äkta. När man bara hasplar ur sig saker, som ”gott nytt” och ”god fortsättning”.
Du är ju så otroligt uppskattad för din roll i Bonusfamiljen, men du hade inte fattat att ni skulle spela ett lesbiskt par?
– Nej, jag trodde vi var kompisar. Jag var klädd som att jag hade en Myrorna-butik i Hudiksvall och gick runt och lallade i det här huset, och så kom det plötsligt in en påfågel med alla fjädrar, glitter och bingelanger. Vi hade kul ihop men jag tyckte att det var så konstigt att vi var så olika till sättet och ifrågasatte varför vi var vänner. Så efter tre avsnitt gick jag till regissören Felix Herngren och frågade om det. ”Nämen, ni är lesbiska”, sa han då. ”Det står fan inte i mitt kontrakt”, ropade Barbro från kulisserna. Men så var det. Och ”Biggan” och ”Gugge” var ju som ett gammalt par, de har gått åt helt olika håll men de fyllde fortfarande i varandras meningar och gnabbades.
Du och Barbro klickade väldigt bra och det syns verkligen i serien…
– Ja, vi skojade ofta om det. Jag sa ”skulle jag bli lesbisk nån gång så skulle jag bo med dig Barbro”, vilket hon skrattade så härligt och varmt åt. Hon var så underbar. Och alltså, jag är ju så trött på män…. men därmed inte sagt att jag kanske vill leva med en kvinna. Däremot kan jag tänka mig att flytta ihop med en homosexuell man. Det skulle få mig att känna mig trygg. Det finns väldigt många i min närhet, och de har liksom en egen frihet. Och jag skulle ha min egen frihet. Det skulle inte alls vara oävet att bo så.
I din bransch, inom operan och teatern är det ganska bögtätt, har du reflekterat över det?
– Ja, vissa yrken är ju så. Jag kan tänka mig att en del homosexuella känner att det finns ett lugn inom vissa kall. En fristad, där det inte spelar nån roll vem man lever med eller vem man är. Och jag upplever att många har ett konstnärsskap, kreativitet och ett intresse för design, vilket ger mycket energi. Vi hade två härliga påklädare på Malmöoperan som var två härliga figurer. De kunde vara riktiga bitchar mot varandra, men väldigt roliga. Jag minns en gång som en av dem kom in med munskydd och en lång tång och greppade ett par smutsiga kalsonger som en skådespelare hade lämnat på golvet. Han lättade på munskyddet och frågade torrt: ”Finns dom i vitt?”
Det var så mycket historier som gick…de borde nästan ha gjort en dokumentär om dem.
