Ellie Lilja är kvar i Stockholm trots att hon lämnat årets Idol-säsong. Hon har hyrt ut lägenheten i Linköping, och bor hos sin mamma på Södermalm.
– Jag mår bra, livet är ganska gott, konstaterar hon och skrattar åt att hennes goda liv nu innebär latte istället för ”knegarkaffet” som varit elixir i vardagen som programmerare.
Alltså, det är klart Ellie hade velat fortsätta sin Idol-resa, men hon ser också att vägen till en seger handlar om mer än tajming och talang.
– Det är mycket som ska klicka varje fredag: låtval, röstform, ett passande sound, energinivå den dagen… Brister det på en punkt så kan det avgöra. Jag tänkte att Chandelier var en bra utmaning och ångrar inte mitt val.
När Ellie under slutaudition framförde Keanes Somewhere Only We Know och berättade att låten är ett farväl till en person som varit en del av henne själv, men som inte längre är det, fick vi en storfavorit i årets Idol-omgång.
Men det var ingen självklarhet att berätta.
– Produktionen visste inget om min bakgrund förrän en bit in i processen. Det var Simona, som gjorde inslagsintervjuerna, som fick mig att öppna upp. Jag tyckte det kändes tryggt för de ville att jag skulle berätta min story, och jag fick äga den. Jag gjorde det för min egen skull för jag ville processa den delen genom sången.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ellie fick massor av kärlek efter att avsnittet visats och många kände igen sig, oavsett transidentitet eller inte. Att känna sig vilsen eller leta efter sin plats i livet är sånt de flesta handskas med.
Fick du några negativa reaktioner?
– I början av säsongen var det några troll men de var så dåliga på att ”trolla” att det bara var roligt. Sen har jag inte läst allt. För läser jag tio bra kommentarer och en dålig, så sätter sig den dåliga. Men jag är samtidigt rätt bra på att släppa saker. Andra kan inte bestämma mitt värde och när man fattar det mår man bättre.
Ellie har inte alltid varit så klar med vem hon är. Musiken blev både en räddning och något hon gömde sig bakom när hon i högstadiet gick i musikklass där hon både sjöng och spelade gitarr.
– Musiken var en stadig pelare när allt annat var som ett snett korthus. När jag började gymnasiet visste jag inte vem jag var.
Hon antog rollen som den skojiga och snabbtänkta eleven som använde humorn som sköld för att visa hur dåligt hon egentligen mådde.
– I skolan var jag den roliga och utåtriktade som var jättenärvarande när jag väl var där. Men jag var hemma mycket eftersom jag inte mådde bra. Totalt sett var min frånvaro under de tre gymnasieåren 33 procent.
Hon fortsätter:
– När jag ser tillbaka så känns det som att folk i skolan träffade en annan person. Jag klädde mig som vilken snubbe som helst och var i förnekelse över vem jag var.
I slutet av gymnasiet insåg hon att det inte gick att förneka att den Ellie andra såg inte var den hon ville vara, och Ellies transition började ta fart när hon var runt 18-19.
– Den delen var egentligen inte så jäkla bekymmersam. Men jag tog god tid på mig. Jag behövde prata ganska länge om allt på mottagningen i Linköping, för det var många ”tänk om” som jag ville bearbeta. Jag hade alltid magkänslan att jag skulle hamna där jag är i dag, men jag ville göra saker på mitt sätt. Vissa behöver mer tid än andra och för mig var det bra.
Hon började berätta för omgivningen under första året på universitet och nånstans mitt i utbildningen bytte hon namn till Eli.
– Mot slutet av mina tre år var jag väldigt öppen med att jag var i transition. Jag var definitivt ”mitt emellan” och väldigt androgyn. Jag behövde ta det steg för steg och universitetsmiljön var verkligen accepterande.
Ellies föräldrar har varit skilda sedan hon var ett år, hon har en bror och två halvbröder, alla äldre. Familjen har stöttat längs vägen, men de hade inte förstått hur det låg till förrän Ellie berättade.
– Att jag mådde dåligt såg mamma och pappa, men att det var det här hade dom ingen aning om. Så dom tog aldrig upp det, och det förstår jag. Jag visste ju inte riktigt själv.
Kan du se tecken från barndomen som visade att något inte riktigt stämde?
– Nja, jag kände en slags obehagskänsla, men kunde inte sätta fingret på vad det var.
Det var först i fjol, som 25-åring, som Ellie kände att hon börjat landat i vem hon är.
– Jag hade då fått hormoner i två år, var äldre, klokare och kunde leva ordentligt. Det hade känts bättre och bättre, och allt cementerades i och med Idol.
När vi sågs under Idol sa du att den du var som yngre känns som en annan person…
– Lite så är det, men många delar är ju också kvar, som musiken, och humorn. Men den används inte som en sköld längre.
Dejtar du?
– Nej, inte just nu. det var varit så mycket annat. Men det vore kul. Jag vet inte vad min typ är. Jag har liksom inte dejtat så mycket efter transitionen. Jag får se, det är för mig att upptäcka nu.
Vad är din typ?
– När jag själv rannsakade mig själv kom det fram att jag inte är så straight som jag trodde. Jag har insett att jag är bi, och det var något som kom fram när jag började dra i de andra snörena: ”Oj, här är ett till snöre” liksom. Men mitt i allt annat var ju det en liten del att ta ställning till (skrattar).
Varför blev det Ellie?
– Det kändes rätt. Jag är ju samma människa. Det var nåt annat, men ändå tryggt.
Vad gör du när du inte håller på med musik?
– Gameing, teknik och programmering. Gamingcommunityt var också lite av en räddning när jag mådde dåligt, det var skönt att fly in i en annan värld där jag kunde koppla bort det jobbiga utanför. Jag har också blivit lite mer intresserad av stil. Alltså, jag hatar fortfarande att gå i affärer, men jag tycker det är kul med smink och kläder, och tack vare Idol har jag fått lite mer…styrsel (skrattar).
Den närmsta tiden blir det lugnt. Ellie ska hämta inspelningsutrustning för att köra lite sessions i sin YouTube-kanal, skriva eget material och vara med vid ett par coachningar som Susanne, som är Ellies vän tillika Idols sångcoach, har för barn och ungdomar.
Uppdaterad 2019-11-16
