Idag kommer lesbiska komikern Hannah Gadsby till Göteborg och nästa helg är det Stockholms tur. Gadsby slog igenom internationellt förra året med sin prisbelönta show Nanette. En föreställning där hon deklarerade att hon skulle sluta med standup, sluta att locka fram skratt på bekostnad av sig själv och istället berätta om verkligheten bakom skämten. En verklighet som berättar om homofobi, skam, sexism och våldtäkt. Om en uppväxt i hemlandet Australien, närmare bestämt i Tasmanien, som brukade kallas för”Bigots Island” och där homosexualitet var ett brott fram till 1997.
Paradoxalt nog så förvandlade framgången med Nanette istället Gadsby till en firad stjärna och launchade ut henne i världen, med en special på Netflix och plats i talkshow-sofforna. Hon fortsatte med humorn och sedan i somras turnerar hon med nya showen Douglas. Den handlar bland annat om hennes perspektiv av världen utifrån att för två års sedan fått diagnoserna ADHD och autism.
Inför Sverigebesöket fick jag ett kort samtal med Gadsby under tidspress från hennes pressperson: ”Pernilla, you have 15 minutes!”. Oroligt tittar jag på mina frågor som: ”vad kan du om svensk konst” (Gadsby har en examen i konsthistoria) och ”en komiker undrar vart du klipper ditt hår”?
Gadsby kopplas fram, jag tror hon säger att hon är i Antwerpen, hennes mobil låter burkig och det är svårt höra henne tydligt. Jag presenterar mig som komiker och hon undrar hur länge jag hållit på med standup. Det visar sig att vi började samma år, 2006.
Som komiker kan jag känna att man vill sluta med standup lite då och då, (ibland en gång om dagen), vad hände – hur blev du kär i ståuppen igen?
– Jag förändrade mig själv och hur jag brukade göra i Nanette och tog en stor risk. En publik jag som jag inte ens visste att de existerade såg showen och sa: Yes, please! Det var otroligt befriande, jag blev inte kär igen utan jag gjorde något nytt. Förväntningar på hur du ska göra nåt kan vara som en fälla. Man börjar tänka att man får bara göra saker på ett sätt. Att bryta med det som i Nanette var väldigt fruktsam jord för mig.
Med din nya show Douglas (döpt efter hennes ena hund), känner du dig friare nu?
– Yeah, denna show är mycket mer rolig.
Du har inte dina hundar med dig på turnèn va?
– Nej, de är hemma i Melbourne. Jag får träffa dom om fyra veckor.
Självklart, dum fråga, men fyra veckor? Du kan facetimea med hundarna?
– Haha, jag tror inte de skulle fatta grejen.
Hur tänker du kring att representera? Går det att få alla nöjda?
– Med representation, när du tillhör en minoritet, så tenderar folk att sätta massa hopp till dig om vad du kan säga för dom, från din plattform. Och det är en svår plats att vara på, du har ansvaret för din publik men även ansvaret för dig själv. Det är som med min nya show, jag kan bara addera ett till perspektiv till hur det är att leva med autism.
Innan samtalet bryts, (hon vet inget om svensk konsthistoria och jag vågar inte fråga vart hon klipper sig), hinner jag kasta ur mig att: ”In Sweden the sun goes down very early now, typ kl 16:00”, av någon outgrundlig avledning.
– That’s ok! Jag är bara på besök. I don’t have to live in that reality, säger Gadsby och skrattar.
Tips: se Nanette på Netflix och hennes TED talk.
