Buzzet inför Shirley Clamps egna show har drunknat lite i allt som händer i Show-Stockholm: Alltifrån Jöback-ledda häxor via En värsting till syster och Så som i himlen till en explosiv Ola Salo pockar på en underhållningssugen publik.
Men den rödhåriga sångerskan med en stark Mello-katalog bevisar i princip direkt att hon förtjänar sin del av underhållningkakan under senhösten. När showen börjar fullkomligt äger hon scenen på Maximteatern i Stockholm.

Annons
Annons

Med sjukt skön avväpnande humor, massa självdistans och en fingertoppsförmåga att leverera, äter publiken ur hennes hand från start. Att Shirley kan sjunga vet alla, och att hon är rolig vet många som träffat henne genom åren. William Spetz regi förvaltar hennes talanger, och hennes eget manus, perfekt. Skratten studsar mellan väggarna i den gamla privatteatern när Shirley driver med sig själv och rollen som artist, mamma, ex-partner och flickvän. Sekvensen om dotterns navelsträng kan vara det roligaste jag hört på en scen på bra många år…
Men allt är inte gapskratt och Shirley träffar även rätt i de mer allvarliga partierna. Vi lyssnar andäktigt när hon blottar sin själ, ändå perfekt sprinklad med självironisk humor.

Musiken bryter av på rätt ställen och låtar som vackra balladen Kom och snyggt suggestiva Efter vi fallit förtjänar att återupptäckas. Det här med att min personliga Shirley-favvo Att älska dig lite pliktskyldigt slarvas bort ganska tidigt förvånar, men förstör inte. Efter första akten är jag knockad över vilken entertainer hon är och hur hitsen träffsäkert kombineras med stora skratt, mäktiga röstuppvisningar  och en perfekt avvägd skopa vemod. I pausen hör jag flera röster som tokhyllar Shirley och showen.

När jag sätter mig på parkett inför andra akten så tänker jag att detta är en väldigt stark betygsfyra och att nu, nu blir det en snygg slutspurt mot finalen. Men akt två hastas igenom och är inte lika vass. Hennes egna låtar får maka på sig och istället bjuds vi onödiga covers som Stings Fragile och Jessie J:s Domino. Shirley gör en kul grej med Whitney Houstons I Will Always Love You, jag ska inte spoila vad, men det är inte helt klockrent att sjunga hela låten för det skämtet. Fram med saxen. Andra akten är också lite klumpig (stryk en del, plocka från ettan och gör dem mer jämna). För allt här är inte lika träffsäkert som under akt 1. En sekvens om livet på Wallmans där Shirley förminskades av en sexistisk chef faller en smula platt.

Helt plötsligt kommer så Shirleys superhit Min Kärlek, det blir härlig allsång, och så är det slut! Jag, som saknar flera av Shirleys låtar, främst ett gäng från Mello, och blir till mig när det blir ett extranummermedley och när det börjar med Mr Memory för att övergå i Eviga Längtan tänker jag att nu, nu kommer en urladdning, men nej. Istället sjunger hon obegripligt hela Eviga Längtan och skippar att ens nämna låtar som Med hjärtat fullt av ljus, I Thought It Was Forever, Burning Alive eller flitigt streamade Du är allt. Och så är det slut. Ett konstigt och abrupt slut, synd på en så fin start.

Men, trots detta: Faktum kvarstår. Första akten slår de flesta av hennes artistkollegors shower på fingrarna ifråga om underhållning och antal skratt, och efter att ha sett detta så är jag bara mer övertygad om vad egentligen redan visste: Shirley Clamp är en sån jäkla stjärna.

Tillägg: I min intervju med Shirley och William inför showen pratade dom om ett så kallat ”supermedley”. Vad hände?
In med det ögonabums, tack.

Nu ska jag krama ur dig ett rejält supermedley, Shirley!