Under våren turnérade Magnus Carlsson Sverige runt med sin turné Från Barbados till Gamla Stan i fullsatta konserthus. Sedan två veckor kör han ett par spelningar på Lilla Cirkus i Stockholm med sin allsångsvänliga show.
Jo, visst finns här en och annan låt som jag fördomsfullt tror uppskattas lite mer ute på landsbygden än i Stockholm (ja, jag tittar på dig, Belinda, och på er i Skämsmedleyt med Nu kommer flickorna och Mariann från Tylösand som inte riktigt är lika kul som det låter på pappret).
Men i övrigt är Från Barbados till Gamla Stan exakt det jag hade hoppats på.

Annons
Annons

Magnus är skönt avslappnad och charmig i sina Calle Norlén-pennade prator. Dom har lite udd, massa självdistans och ingen dötid. Dessa skulle jag velat ha mer av, för Magnus är en fin berättare som känns ärlig i allt som sägs på scenen.
Men samtidigt älskar jag tempot. För när Magnus firar 25 ska allt med. Det är enkel, i ordets absolut mest positiva klang, underhållning med massa hjärta. Vi får exakt alla hits vi vill ha: Alltifrån Rosalita via Live Forever till Möt mig i Gamla Stan.

Magnus Carlsson ger oss alla hitsen.

Superfina Se mig bjuds vi på efter en fin berättelse om åren av rykten och press som jagade den unge dansbansidolen innan han kom ut offentligt. Ensam vid en flygel sjunger Magnus sin Mello-tvåa så att regnbågshjärtat exploderar. Det blir ju inte sämre av att min absoluta favvolåt med Barbados, Allt som jag ser, även den tvåa i Melodifestivalen, kommer därefter. Fasiken vilken sjukt bra låt det är! Sen blir det Alcazar-hits, ännu fler Mello-hits och en ABBA-cover innan avslutningsexplosionerna Möt mig i Gamla Stan och Kom Hem.
Då har jag och resten av publiken dansat och sjungit i princip hela sista timmen. Och det är just det som är grejen med Från Barbados till Gamla Stan: Festen. För alla som älskar pop, schlager och hits är det här som en enda lång härlig förfest.
Jag har inte varit på en enda svensk show/konsert där publiken sjungit med lika mycket OCH ställt sig upp för att dansa. Magnus bjuder visserligen in till det i showens start, men det har jag hört många andra artister göra tidigare och publiken sitter tjurigt svenskt kvar trots att de betalat massa hundralappar för att just underhållas. Här släpps det på tyglarna ganska omgående och det är en kombo av flera faktorer: Att Lilla Cirkus är en perfekt intim men rymlig arena som bjuder in, att man får ta med dryck in i salongen, och främst, att det är en underhållare som vet vad publiken vill ha som står på scenen.

När allsången är som mäktigast och alla står upp och klappar med befinner vi oss i en glitterhittig lyckobubbla. Den underskattade Mello-fyran från 2002 beskriver känslan perfekt: ”Världen utanför, vad bryr vi oss om den?”
Världens bästa Carlsson har gett oss den bästa festen.