För tio år sedan öppnade Club Queer i Göteborg för första gången. Temat var vitt och drömmen var att någon gång kunna bjuda in Boy George – en dröm som nu går i uppfyllelse. På fredagens tioårsjubileum på Park Lane kommer han för att leverera ett 90 minuter långt DJ-set.
Återigen ska alla bära vitt, men queerikonen som länge levt med ett tungt drogberoendet bryter mot temat på mer än en punkt: inget vitt – varken kläder eller pulver.
– Allt i bagaget går i svart, och jag har varit drogfri i tre år och … snart åtta månader. Det är det bästa beslut jag någonsin fattat, säger Boy George.
De skratt han levererar med varje svar över telefon från Israel har alltså inte skapats på kemisk väg. Han försäkrar om att han bara mår väldigt bra just nu.
I media är bilden en annan. 2005 rapporterade BBC att George Alan O’Dowd, som han heter, dömts till samhällstjänst eftersom han anmält ett inbrott som aldrig ägt rum. Ett massivt pressupbåd följde honom medan han plockade skräp på New Yorks gator och bad alla dra åt helvete. Han beordrades även till drogavvänjning eftersom polisen hittat kokain i hans lägenhet.
– I media porträtteras jag ofta som ett tragiskt fuck-up, så folk förväntar sig en mardröm när de talar med mig, men märker oftast att jag är en rätt glad person. I det stora hela har jag levt ett rätt lugnt liv, med enstaka katastrofer som varit rejäla – för ingen gör katastrofer så bra som jag. Jag kan se tillbaka utan att fatta att det är jag som varit med om det. It’s a gemini-thing – mitt stjärntecken är tvilling: den ena sidan av mig undrar vad fan den andra gör.
2008 dömdes han till 15 månader i fängelse, av vilka han avtjänade fyra, för olaga frihetsberövande och misshandel av sin dåvarande pojkvän, en norsk eskortpojke. Den största behållningen var att Boy George blev given tid att inse sina brott:
– What the fuck had I done? Just då fattade jag inte vad som hände, det kändes bara overkligt att vara konstant övervakad och tillsagd såfort man gjorde fel. Som att vara i skolan igen, 47 år och 16 på samma gång.
Lärde du dig något?
– Ja, att jag är priviligierad som får betalt för att göra det jag älskar. Jag reser gratis och folk betalar min frukost och jag är dum i huvudet om jag sabbar det för mig själv. Idag finns det en skillnad mellan den jag är privat och den jag är på jobbet, som inte fanns förr.
På fredag DJ:ar du på Club Queer i Göteborg. Hur passar du in i det sammanhanget tycker du?
– Att vara queer? ”I’ve been a chi-chi-man since 1961” sjunger jag i min nya singel – det är mitt normaltillstånd, och har varit det så länge att jag inte reflekterar över det längre. Men jag har sett tillräckligt för att veta att det inte är så överallt vilket är sorgligt.
Chi-chi-man är jamaicansk slang för bög – varför det ordet?
– Jag älskar reggae, och det är väl ett sätt att ta tillbaka ordet, såsom vi gjort med ”gay” och ”queer”.
När Culture Club slog igenom på 80-talet blev du känd för din androgyna framtoning. Hur formade du din scenperson?
– Jag såg David Bowies Ziggy Stardust när jag var 12, och började klä mig på samma sätt. 70-talets flamboyanta musikscen var väldigt förlåtande. Det var perfekt, även om min brorsa kallade mig för ”poof” långt innan jag kom ut som 16-åring.
Du och trummisen Jon Moss hade ett förhållande som ni höll hemligt för media. Ändå har du sagt att alla hbt-personer borde komma ut…
– Jag tyckte att det var en sak att komma ut för familjen, men en helt annan att komma ut offentligt. Men när jag väl gjort det blev jag rabiat och ville dra ut alla ur garderoben, innan jag mognade och lugnade ner mig. Idag är min sexualitet ingen fråga, även om vissa fortfarande tror att allt bögar gör är att ligga med varandra. Visst har jag vänner som är så, men de flesta av oss har ju jobb och liv vid sidan av.
Texten till superhitten ”Do You Really Want to Hurt Me” 1982 var riktad till just Culture Clubs trummis Jon Moss. Men när bandet nu återförenats inför comebacken 2012 finns inga sårade känslor.
– Jag umgås både med Mikey och Ron, de bor nära, men Roy har jag inte sett på tio år – så det var väldigt kul. Soundet är ungefär som förut, lika blandat som våra bakgrunder.
Men några Culture Club låtar lär det inte bli under spelningen på Club Queer. Faktum är att Boy George inte tar önskemål alls.
– Det kommer alltid fram någon och skriker ”Rihaaaannaaa” i örat, och ok, jag gillar henne, men hon behöver inte min hjälp och jag spelar för fler än en gäst. So: sorry love – no requests.
Vad är skillnaden på att vara DJ och att vara artist?
– Som artist uttrycker du ett bredare känslospektrum, du kan få publiken att gråta och det räknas ändå som en bra kväll. På en klubb vill folk inte ha tårar – de vill ha eufori, vilket kan vara nog så grymt att skapa.
Vilken är bästa låten att uppnå det med?
– David Penn’s remix av ”Stormy Weather”.
Och helst vill Boy George uppnå eufori utan vare sig alkohol eller droger:
– Jag tycker att det är otroligt avtändande med påverkade människor.
Så vad är det bästa med att gigga i Sveirge?
– Killarna. Ni har en otroligt hög lägsta snygghetsfaktor.
Men den som vill ligga med dig på fredag får först ta några varv runt kvarteret?
– Äsch, löst sex är för folk runt 20. Jag tror att jag just har kommit till den punkt där jag är redo att möta någon riktigt jävla fantastisk; en tänkande människa med ett liv och ett jobb som jag vill lära känna och prata med.
Så a little more conversation, a little less action?
– Ja, eller a little more conversation… and then you might get some more action.
Uppdaterad 2017-03-09