– Jag fick idén när jag såg på TV hur en prideparad hade attackerats i Georgiens huvudstad Tbilisi. Det var som att se attacker ur en zombiefilm, säger regissören Levan Akin till QX.
Levan är född i Sverige men har sina rötter i just Georgien. Efter att ha arbetat på bl a Roy Anderssons ”Du levande” gjorde han regidebut 2008 med kortfilmen ”De sista sakerna”. Långfilmsdebut blev det 2011 med ”Katinkas kalas” och efter att ha regisserat avsnitt av ”Anno 1790” och ”Äkta människor” tog han sig an ”Cirkeln” efter Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens rysare för unga vuxna. Producerad av Benny Andersson hade den premiär på filmfestivalen i Berlin 2015. Det talades om en fortsättning, men trots bra kritik fick den inte så mycket publik som det skulle behövts för att motivera detta.
Nu, fyra år senare, återkommer Levan Akin, nu med dramat ”And then we danced”. Den var enda svenska långfilm på årets Cannesfestival, där den visades i den prestigefyllda sektionen Directors Fortnight (La Quainzaine des Realisateurs). Årets festival hade inte filmer med hbtq-tematik som ett officiellt tema, men det var märkbart många filmer som tog upp det, bland annat Pedro Almodovars ”Smärta & ära” och Celine Sciammas ”Portrait of a lady on fire”.
”Men, säger kanske du, käre läsare, får vi inte veta någonting om filmen nu? Självklart”
– Cannes var jätteroligt, men lite surrealistiskt, säger Levan när jag talar med honom en månad efter festivalens slut.
– Simon Carlgren och jag satt och klippte filmen fram till slutet av april, jag i mitt kök, han på sitt kontor. Allt gick så snabbt, jag hann inte bli orolig. Efteråt sa folk till mig ”ja, du hade ett bra Cannes”. Jag sa ”vad är det, vad är ett dåligt Cannes”. Jag hade inte en aning om att publiken ibland buar när man inte tycker om en film.
Nej, något sådant behövde Levan inte oroa sig för. Tvärtom. ”And then we danced” fick en stående applåd efter den officiella visningen och recensionerna i såväl branschpressen som i de svenska tidningarna var mycket positiva.
Men, säger kanske du, käre läsare, får vi inte veta någonting om filmen nu? Självklart. ”And Then We Danced” utspelas i Tbilisi och centreras kring georgisk dans. Den unge huvudpersonen Merab är medlem i ett danskompani, samtidigt som han på nätterna arbetar på en restaurang. Han är danspartner med vackra Mary, och det antas att de också är ett par privat. Men när dansaren Irakli kommer till danskompaniet blir Merab, som är osäker på sin sexuella identitet, snabbt förälskad i denne och det visar sig att Irakli hyser känslor även för Merab – men homosexualitet ses inte på med blida ögon. När danskompaniet under några dagar gör en utflykt till ett hus ute på landsbygden inleder de båda ett förhållande.
Levan Akins föräldrar är födda i Turkiet, men släkten kommer ursprungligen från Georgien. Levan är själv född och uppvuxen i Sverige. Men under många år när familjen besökt Georgien varje sommar, och när han växte upp var georgiska Levans förstaspråk, det som talades hemma. Han är mycket fascinerad av landet.
– Det har en mycket stark kultur. Det har erövrats så många gånger, men det är omringat av Kaukasusbergen, så de har varit isolerade och kunnat behålla sin kultur trots allt. Och georgiska är ett av de äldsta språken i världen. Det är ett land där dansen är oerhört viktig, att träna dans är för barn lika viktigt som fotbollsträning för barn i Sverige. Vissa avancerar, andra gör det bara som barn.
– Tanken att göra filmen föddes när jag hade sett reportaget om attacken mot en prideparad i Tbilisi 2013. Tusentals människor attackerade dem som gick i paraden, de var tvungna att gömma sig i en buss. ”Vad fan är det”, tänkte jag. Jag kände att det här var något jag måste och kunde berätta om på något sätt. Jag åkte dit för att se om jag kunde hitta något och det gjorde jag.
– Dans är oerhört viktigt i Georgien. Man talar om de fem viktigaste sakerna i landet: vin, mat, kyrkan, dansen och den polyfona sången.
”Det är inte olagligt att visa den, men den kommer att väcka avsky i vissa kretsar”
Levan gjorde research, och letade skådespelare och dansare. Det var lättare att hitta dansare som kunde skådespela än tvärtom. Hos några av aktörerna kunde man väcka barndomens dansträning till liv, de hade inte utövat det på länge, men de flesta hade det fortfarande i sig. Andra lärde sig för filmen.
Att göra en film på gay-tema i Georgien är inte lätt. Det finns krafter som starkt opponerar sig, Levan nämner extremhögern och den ortodoxa kyrkan.
– De backas upp av Ryssland, som använder sig av hbtq-motstånd för att skapa klyftor runtom i Östeuropa, säger han.
– Det sades nyligen att bara 23 procent av befolkningen i Georgien tycker att homosexuella ska ha samma skydd som andra minoriteter. Det känns som att konsensus är att ”det är ok med bögar, bara dom gör det hemma hos sig”.
En stor del av filmens handling utspelas i en danslokal. Den man ursprungligen hyrde i Tbilisi för att filma i tvingades inspelningen lämna. När ägaren förstod att det skulle göras en film med gay-tema bröt han kontraktet. Man hyrde en ny lokal och höll filmens handling hemlig.
– Vi hittade på en ny handling som vi kunde berätta när vi blev tillfrågade om vad vi höll på med. Och vi hade livvakter med oss på setet.
– Vi filmade en del ute på gatorna. Som scenen med de prostituerade kvinnorna, de står där på riktigt och när vi filmade fick vi köra bort kunder. Det var nästan ett lite neo-realistiskt sätt att filma. Jag har aldrig riktigt tyckt om att jobba med handkamera, men nu blev det många sådana tagningar.
Filmen hyllades i Cannes, den är såld till en rad länder runtom i världen. Men blir det premiär i Georgien?
– Det kommer först att bli en hemlig visning, sedan en form av riktig premiär. Det är inte olagligt att visa den, men den kommer att väcka avsky i vissa kretsar. Det är viktigt att påpeka att vi fick väldigt mycket stöd, på Instagram och från skådespelarnas föräldrar, till exempel. Och detta med att den visades i Directors Fortnight i Cannes legitimerar ju.
Framgångsrika festivalfilmer brukar bli inbjudna till andra festivaler – det gäller också ”And then we danced”. Levan skulle troligen kunna tillbringa det närmaste året på resande fot – men det kommer han inte att göra.
– Jag tänker på klimatfrågan, jag vill inte flyga för mycket. Jag har t ex tackat nej till att åka till Australien. Jag väljer resor med andakt, jag kommer bl a att åka till festivalen i Sarajevo.
Och så har han självfallet en rad nya projekt. Tillsammans med Mattias J Skoglund och Sara Bergmark Elfgren utvecklar han TV-serien ”Deg” för SvT. Levan kommer att regissera de första två avsnitten av serien som ska sändas 2021. Handling? Hemlig än så länge.
– Och direkt efter det blir det en ny långfilm.
And Then We Danced har premiär i Sverige 13/9
Uppdaterad 2019-09-13
