Bo Nilsson träffade Ulrika Frankmar 1982 och var från början öppen med sin bisexualitet. Men att han bar på hiv visste han däremot inte om. Fem år senare går han bort och Ulrika har då hunnit föda deras dotter. Varken Ulrika eller dottern, Fanny, smittas av sjukdomen. Ändå har de levt tillsammans med den hela livet.
Nu har Fanny och Ulrika släppt Boken om Bo, som handlar om en av de första personerna i Sverige som dog i aids.
Det första kapitlet i boken skrevs från mamma Ulrika till dottern Fanny i ett försök att för första gången berätta historien om vad som egentligen hände med Bo. Till skillnad från tidigare gånger när Ulrika pratat om Bo, bestämde hon sig för att inte skönmåla historien.
– Jag fick många ”aha”-upplevelser när jag läste mammas kapitel. Det var då jag lärde känna min pappa på ett djupare plan eftersom jag fick ta del av fler sidor hos honom, sidor som kanske är mindre smickrande men ack så viktiga för att se en person på riktigt. Den möjligheten hjälpte mig i mitt eget skrivande och blev en bearbetning av min och mammas relation, berättar Fanny.
Som mamma till Fanny och änka till Bo, hur var det för dig att gå igenom alla minnena från den här perioden?
– Det har varit befriande och krävande. Ju närmare vi kom boksläppet desto tuffare blev det. Jag har brottats med min oro för hur boken skulle tas emot och har fått träna mig i att ge legitimitet åt min bild av det som skedde, det har varit nyttigt och utvecklande för mig! Jag hade inte klarat av genomföra det här på egen hand. Stödet från vänner, men framför allt från Fanny, har varit avgörande.
Mina minnen från tiden då det skedde är väldigt begränsade, jag hade tunnelseende och missade mycket som hände. Att skriva boken har handlat om att släppa taget och överlämna sig åt en process. Berättelsen tog successivt överhanden och jag har bara gett röst åt den.
Fanny, du som dotter, vad var din reaktion när du fick reda på att din pappa dött i aids?
– Jag var 11 år när jag fick veta sanningen om pappas dödsorsak. Först blev jag väldigt arg och min ilska riktades mot mamma. Jag var full av frågor om vem pappa var och vad som hade hänt honom men i många år kunde jag inte få svar av mamma. Det berodde ju dels på att hon själv inte hade koll på alla detaljer som jag ville veta men framförallt berodde det på den stora tröttheten som sköljde över henne varje gång jag ville prata om pappa. Det här satt kvar i mig under hela min uppväxt och det var egentligen först när jag läste mammas berättelse sommaren 2016 som jag verkligen kunde gå vidare och släppa taget om de känslorna eftersom jag för första gången förstod mamma, men också pappa och mig själv.
Fanny berättar att hon alltid varit öppen om hur hennes pappa gick bort. Att hon aldrig känt någon skam kring hans sjukdom och död. Hon tror att det kan ha med att göra att hon själv inte har några faktiska minnen från 80-tales aids-skräck. Hon känner istället en stolthet över att veta vem hennes pappa var hur han levde.
Ulrika, när bestämde ni er för att detta är en historia som måste få berättas?
– För mig har det varit en serie händelser under de senaste tio åren då jag till slut blivit medveten om att historien låg obearbetad inom mig. Jag insåg att jag ofta undvek att berätta och att jag bar på rädslan att bli dömd. Det var dags för mig att ta min plats. Jag förstod också att det påverkade Fannys och min relation negativt att jag var så traumatiserad.
Ulrika berättar att hon för tolv år sedan flyttade till landet där hon upplever att heteronormen är starkare än i storstäderna. Det gjorde henne frustrerad då hon inte gillar när saker är påtvingade eller styrda. Hon förstod då hur lite livsrum Bo haft i den kultur han växt upp i och ville ge honom återupprättelse. Därav Boken om Bo.
Var det någon annan som visste om Bos sjukdom? Hur behandlades han av omgivningen, familj och läkare Ulrika?
– Ingen visste om Bosses sjukdom mer än hans läkare och jag. Ungefär ett år innan han dog berättade han för sina båda bröder, men hans föräldrar och hans syster fick reda på allt en vecka innan han dog. Det var ett tydligt uttalat önskemål/krav från Bosses sida att ingen skulle veta och han fick stöd av sina läkare i beslutet. Omgivningen var dömande och rädslan var stor så det var inget jag ifrågasatte trots att det var väldigt plågsamt att tiga. Vi var båda rädda att Fanny skulle drabbas socialt om sanningen kom fram, på hennes förskola tex.
I en intervju med TV4 så beskriver både du Fanny, och din mamma, Ulrika, att ni var en väldigt öppen familj och ”levde utanför heteronormen”. På vilket sätt då?
– Jag växte upp bland bögar och flator utan att ens reflektera över det. I mammas umgängeskrets fanns människor från alla slags familjekonstellationer representerade, även heteros såklart. Jag har också en småstadstjej inom mig eftersom jag alltid återvänt till pappas hemstad för att träffa kusiner, farbröder, faster och farföräldrar och där har jag knutit egna kontakter med vänner där vissa av dem senare visat sig vara gay. Därför har jag tidigt fått förståelse för hela gaykulturen och problematiken som kan finnas med att komma ut.
Fanny lever själv i en normbrytande familj. Hon och hennes son har nära kontakt med sonens bonusmamma, som också har två barn. Hon berättar att de umgås allihop, älskar varandra och är självklara i varandras liv. Fanny träffade dessutom sin sons pappa på Qruiser 2005. Hon var där för att ha kontakt med gayvänner och gaykulturen. Vad han gjorde där vet hon inte. Men ett år senare föddes deras son Ludvig, som idag är 13 år.
– Jag provoceras av att heteronormen får styra samhället på det sätt som den fortfarande gör. Till exempel störs jag av att det läggs ett ansvar på hbtq-personer att komma ut och att de förväntas vara straighta tills den dagen de öppnar munnen och talar om att det är på ett annat sätt. Jag vill vara med och bidra till en attitydförändring där och hoppas att vår bok kan göra skillnad i den frågan.
Uppdaterad 2021-05-18
