Hur var filmen, frågar min kombo när jag kommer hem efter att ha sett Attenberg. Jag vet inte, svarar jag. Det var en sån där film med konstnärliga ambitioner och väldigt många händelselösa scener, du vet som när två människor sitter bredvid varandra och inte gör någonting på väldigt länge. Min kombo förstår. Som slutet på Fucking Åmål, men utan O´boyen, konstaterar hon.
Attenberg handlar om Marina, en 23-årig kvinna i en övergiven fabriksstad. Hennes far är döende och den andra personen i hennes liv är bästa vännen Bella. Enligt en del beskrivningar av filmen upptäcker Marina sin sexualitet tillsammans med Bella, men de av oss som faktiskt har upptäckt sexualiteten med en annan kvinna skulle nog inte hålla med. För att ha blivit censurerad på Facebook för sitt homosexuella innehåll är detta en extremt heterosexuell film. Men inte särskilt normativ.
Marina tampas med en viss handfallenhet inför sin egen kropp. Försöket att kyssträna med Bella beskriver hon som att få en snigel i munnen, och hennes fundersamhet inför att hon aldrig åtrår någon dryftar hon även med sin pappa. Men även om mycket av filmen handlar om ganska udda vis att handskas med sex, så visar sig den säregna relationen till kroppen även i andra scener. Ibland blir jag intresserad. Ibland får jag känslan av att filmskaparen bara tycker att det är kul med folk som rör sig konstigt.
Så till försöket att sätta ett betyg. Jag är sjukt ambivalent. Skådespelarna, särskilt huvudrollsinnehavaren Ariane Labed, gör ett äkta och inlevelsefullt intryck. Fotot är ofta intressant. Samtidigt kunde jag räkna till fler än två gäspningar i salongen, och efteråt går jag och mina två följeslagare därifrån i undran över vad filmen egentligen ville säga. Jag tjuvlyssnar på andra biobesökare för att kanske få fatt i svaret. De talar med varandra om filmen och säger ”den var ju väldigt annorlunda”, ”ja, den filmen kommer man inte glömma i första taget” och annat man säger för att inte avslöja att man inte riktigt fattade grejen. Det som fastnat i mitt sinne är i alla fall vemodet och den oroliga relationen till kroppen, som bara kommunicerar när den får frikopplas från alla mänskliga förväntningar på den. Men jag kan inte svära på att det var värt en och en halv timmes solsken utanför biosalongen.
_____________________
Uppdaterad 2016-11-15
