Ola Rapace gör en drömroll ikväll: ”Jag var absolut inte homofob, men…”

Ola Rapace gör en drömroll ikväll: ”Jag var absolut inte homofob, men…”

Det var nog många som höjde ögonbrynen när det tillkännagavs att Ola Rapace, som vi är vana att se i tuffa machoroller på film och i tv, ska spela bögen Prior Walter i Stockholms stadsteaters uppsättning av Tony Kushners moderna klassiker ”Angels in America” I och II. Handlingen utspelar sig i New York i mitten av 80-talet just som aidsepidemin griper allt mer omkring sig, och bögar blir paria i samhällets marginal.
När QX kommer till teatern mitt under repetitionsarbetet för att träffa Ola står han på kostymavdelningen iklädd en korsett med rejäla tuttar och provar en tjusig galaklänning som han ska bära i en drömsekvens. Olas muskulösa kropp vill inte riktigt trivas i det snäva fodralet, men han ser ändå ut att må rätt bra.
Är det här första gången du står på en scen i klänning?
– Ja, professionellt i alla fall. Det hände väl någon gång när jag gick på scenskolan i Göteborg.
Känns det obekvämt?
– Nej, egentligen tycker jag att det är tvärtom, att det är jättekul att prova kvinnokläder. Jag tycker det är kul att klä ut mig över huvud taget, det är en frihetskänsla i det. Det är bland det roligaste vi skådespelare har på jobbet.
Blir du automatiskt mer kvinnlig bara genom att ta på dig en klänning?
– Ja, absolut. Alla kläder, och kanske allra mest skor, förändrar ju självupplevelsen på något sätt.
Hur kommer det sig att du tackade ja till den här rollen?
– Jag har tjatat om den här pjäsen ända sedan jag läste den första gången under scenskolan. Där tjatade jag om att vi skulle göra den som slutproduktion, men så blev det inte. Sedan dess har jag fortsatt tjata om den med i princip alla regissörer jag har diskuterat jobb med.
Vad är det då som gör att du gillar de här pjäserna så till den grad?
– Att varenda scen är fantastisk. Det är möjligen Strindberg som når upp till samma täthet i scenerna. Varenda scen är på liv och död, men samtidigt med en otroligt rapp och rolig jargong. Det är jävligt intelligent.
Så man kan med fog säga att du nu får chansen att göra din drömroll?
– Ja, i alla fall drömpjäs. När jag har tänkt på ”Angels in America” har jag aldrig tänkt på någon speciell roll. Alla rollerna är underbara, och det är också något som är unikt med den här pjäsen. I de flesta pjäser finns det en eller två roller man drömmer om, men här skulle jag njuta av att göra vilken roll som helst.
”Angels” spelades senast på Stockholms stadsteater i Rickard Günthers regi 95-96. Har ni valt att modernisera pjäsen den här gången eller försöker ni även nu vara tidstrogna det 80-tal den utspelas i?
– Vi försöker nog vara ganska tidstrogna. Men så finns det ju vissa grejer som kanske har blivit lite omoderna, som allt det här med hiv-problematiken som är så normaliserad nu jämfört med då. Då var det mycket mer hysteri kring hiv och aids, och medicinerna har ju blivit så mycket bättre.
Känns den lite passé?
– Nej, men att få hiv i dag betyder någonting annat än det gjorde på 80- och 90-talen.
Har ”Angels” något att säga oss i dag?
– Absolut. Den är evig i hur den skildrar kärlek, svek och förlåtelse. Om hur man ska ta sig igenom hela den här härvan som är livet. På samma sätt som i pjäser av Strindberg så tycker jag att den kamp som skildras känns lika aktuell i dag som när ”Angels” skrevs. Jag tror det här kommer att vara en klassiker även om hundra år.
Vad minns du själv från aidshysterins 80-tal?
– Det jag framför allt slås av när jag tänker tillbaka på den tiden är hur otroligt mycket ”dom” bögarna var. Hur långt ifrån den världen och aidsproblematiken jag kände mig då. Jag var absolut inte homofob, men bögarna var ”några andra”… Så känns det inte alls idag. Det utanförskap och förtryck som skildras i pjäsen finns inte på samma sätt i dag.
Känner du någon som dött i aids?
– Jag minns i alla fall en bekant som officiellt inte dog i aids, men vi fattade att det ändå var så. Aids och hiv var otroligt skambelagt då. Man måste tänka på det när man spelar den här pjäsen, att förhållandena är annorlunda i dag, även om det finns kvar en massa förtryck och orättvisor. Lite som när man spelar Strindberg…
Du spelar aidssjuke Prior Walter – finns det någonting i den rollen som du kan relatera till dig själv?
– Ja, det tycker jag. Det är ju en karaktär som åker på en jävla smäll. En personlig tragedi som aldrig tar slut. Han får reda på att han är döende, och så sticker hans kärlek från honom… Det finns ingen hejd på tragiken. Jag kan känna igen mig lite grann i hans sätt att hantera förluster och sorg. Det här är en kille som spelar mycket tuffare än vad han i själva verket är, och det kan jag tycka är sympatiskt. Han försöker hålla huvudet högt och inte gnälla. På gott och ont. Det kan jag känna igen mig i.

Har Ola alltid varit säker på sin egen läggning? Är det något naket i ”Angels in America” och känner han sig bekväm i rollen som sexobjekt? Läs hela intervjun med Ola Rapace, du kan ladda ner numret här:

Pär Jonasson