Av titeln att döma blir det en rätt bitchig föreställning?
– Ja, det är en bitchig föreställning. Namnet kom jag på när en journalist undrade vad han skulle kalla mig – författare, artist eller kanske komiker? Jag svarade ”Kära du, jag är The Queen of Fucking Everything”, och kände direkt att det var titeln på min show. Direkt efter intervjun la jag ut en bild på Instagram som Mark tagit där jag bär en tiara. Det är den bilden vi använder på affischerna till showen. Titeln är en sorts programförklaring på hur jag ska se på resten av mitt liv, att jag inte ska fråga om lov om något är lämpligt eller inte lämpligt. Som när jag har på mig min t-shirt med texten ”I love gay porn” och sexfientliga människor frågar mig om det är lämpligt att ha på sig en sån, och jag då svarar ”Ja, för jag är The Queen of Fucking Everythning”!
Vad läser du själv in i titeln?
– Vi lever i en tid när vi förväntas definiera oss själva väldigt snävt och att vi genom det tillhör en viss grupp, det gäller inte minst inom hbtq-världen. Alla är så satans känsliga när det gäller denna kategorisering, men jag vill istället gå åt motsatt håll och säga ”Varför begränsa dig?”. Man hamnar hela tiden i situationer där folk säger ”Så där kan du inte göra”, ”Det där passar inte du för” och så vidare, och då är mitt svar ”The Queen of Fucking Everything är här för att hela en sargad nation!”. Jag vill sprida lite glädje, ingjuta hopp och ragga hejdlöst!
Showens budskap?
– Allt är så himla deppigt just nu, bara en massa Trump, regeringskris och klimathot, så med den här showen vill jag säga att ”Nu måste vi sluta deppa!”. Folk verkar bara gå vänta på att världen ska gå under, så showen är tänkt som en sorts terapi. Den är också en lovsång till att göra det omöjliga möjligt, att mirakler faktiskt är genomförbara. Men mirakler uppstår inte genom att Gud knäpper med fingrarna, utan genom hårt arbete och envishet. Och att skapa ett mirakel som min show är dyrt, men det kommer att bli helt fantastiskt! Kulisserna är exempelvis handmålade av Martin Jacobson som är en av Sveriges största samtidskonstnärer; det har tagit honom tio månader. Den största är 9 x16 meter. Allt med den här showen är jättedyrt! När min producent frågade ”Varför kan vi inte göra som alla andra och använda oss av projektioner?” så svarade jag ”För att mirakel är dyrt!”. Ibland finns det inte genvägar, ibland måste saker få kosta. Och få ta tid. Det är samma sak med klimathotet. Vi kan klara det, men då kommer det att kosta och ta tid. Det är också därför det är jag som lagar maten hemma. Jag låter det ta två-tre timmar medan Mark tycker att femton minuter är max, och då blir det ju inte alltid så bra, ha ha.
”Jag kom hem från sjukhuset och precis hade förstått att min nära vän Rikard Wolff inte skulle klara sig”
Och så har du en stor ensemble i showen, berätta lite om den!
– Om min show ”Mitt enda liv” sa Henrik Schyffert att det var som att se en galen miljonär slänga pengar omkring sig, men den var lågbudget i jämförelse med detta. Bara orkestern är tre man större än förra gången, och ett av tillskotten är Ulrik Munther som även sjunger och har skrivit några av sångerna. Ulrik är en av de bästa sångarna i sin generation, man bara baxnar! När han sjöng en av de nya låtarna på kollationeringen inför showen började alla gråta. Jag har fem dansare varav alla utom en är drugor. När nu drugornas drottning, Christer Lindarw, har slutat göra shower så måste ju någon ta över! Christer skapade ju den showiga delen av den svenska drugkulturen och det vill jag föra vidare. Jag har aldrig gjort en show som varit så förankrad i klassisk bögkultur, som ju lite är på väg bort. Vem ska i framtiden göra den här typen av shower som jag gör, och som Christer gjorde? Jag tänker ju att detta blir min sista stora show…
Är det verkligen din sista show?!
– Det vet man ju aldrig. När jag är färdig med det här är jag typ 60, och frågan är hur många stora balunser man orkar dra igång…
Hur har provföreställningarna ute i landet gått?
– Fantastiskt bra! Der är en skrattfest och stående ovationer varje kväll. Det känns skönt, för då vet jag säkert att texterna till showen är tip top. Jag kan lämna skrattgaranti på showen, även om den förstås även innehåller en hel del allvar.
Ja, ett tema i showen är väl döden?
– Det är inget tema, men några av sångerna handlar om döden. En mycket vemodig som heter ”Våra liv i skymningen” vars text jag skrev vid köksbordet mitt i natten när jag kom hem från sjukhuset och precis hade förstått att min nära vän Rikard Wolff inte skulle klara sig. Den innehåller all den förtvivlan och ödslighet jag kände då. Rikard och jag lärde känna varandra när han var 19 år, så han är en av de där människor jag inte längre kan minnas med och sitta och prata skit med. Han hade nycklar till rum i mig som nu är låsta. Många av Marks och mina vänner har gått bort de senaste åren, och våra liv har därmed krympt och blivit lite mindre. Den andra sången om döden heter ”Leva lite till” och är tvärtom väldigt livsbejakande, en sorts kamplåt mot döden. Texten lyder ”Jag fattar att du finns där och jag hajar vad du vill, men vet du, jag vill leva lite till!”.
Har du fått en ny syn på döden efter att så många av dina vänner gått bort?
– Ja, lite grann. Jag kan inte ta döden på allvar längre och har inte tid att fortsätta lyssna på den. Jag har fattat budskapet, att det ska ta slut, men jag kommer fan leva på så länge jag kan! Nu har jag snart fler vänner där uppe än här nere, så när jag väl kommer dit upp kommer jag garanterat att ha kul! Jag har fått tillbaka en slags naivistisk syn på himlen, att jag kommer att träffa alla gamla vänner där när det är dags. Det är vad jag tänker tro på, för jag går inte med på att jag aldrig mer kommer att träffa dem igen.
”Mina dick pics är episka, ha ha!”
Vem är nästa generations Jonas Gardell?
– William Spetz! Han är fruktansvärt bra, ett geni. När jag såg hans föreställning om hans mormor kände jag igen mycket av mig själv som ung. Lusten, drivet. Då kände jag att William är framtiden. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf tycker jag också är väldigt roliga. Däremot tycker jag att dagens stand up comedy-scen blivit så grabbig, jag är väldigt trött på den.
Jag tänkte egentligen inte fråga så mycket om din nya bok, ”Till minne av en villkorslös kärlek”, men det känns som om det finns en tematik i den som även återfinns i showen – att den handlar om livets gång.
– Ja, min roman är ett slags bokslut, jag betraktar den som min sista roman. Och den kommande showen som min sista stora show. Privat har jag börjat rensa bland mina saker och till och med tagit bort porren från datorn, jag fick så himla mycket minne frigjort, ha ha. Ibland undrar jag ”Vet Gud något som jag inte vet?”. Jag har sett döden i ögonen och har fattat allting, men tänker leva lite till!
Även din nya tv-serie som visas i början av januari är väl på samma tema?
– Ja, temat i ”De dagar som blommorna blommar” är förluster och livets skörhet. Den är också något av det dyraste SVT har gjort, med skådespelare som Johan Rheborg och Eva Röse, och bildar en slags trilogi tillsammans med mina två tidigare mini-tv-serier ”De halvt dolda” och ”Torka aldrig tårar utan handskar” som alla är regisserade av Johan Kaijser.
”jag tror inte att Horace och jag skulle gå så bra ihop”
Hur, och för vad, vill du bli ihågkommen av eftervärlden?
– Mina dick pics är episka, ha ha! Skämt åsido brukar jag säga att jag inte kommer att bli ihågkommen av eftervärlden, och det är okej. Jag har larmat och gjort mig till, och fått mycket uppmärksamhet. Jag är ju inte precis någon stackare som fått leva mitt liv i skuggorna. Själv vill jag bli begravd på Skogskyrkogården, men Mark vägrar. Han vill bli begravd vid Katarina kyrka, som ju ligger nära där vi levt stora delar av våra liv. Men Katarina kyrkogård är ju full, så vi får väl se om vi kan få ”kändisförtur” och gå förbi kön också som döda… Och skulle jag nu få en sån där ”kändisgrav” på Katarina tänker jag att jag inte kommer att få det lätt när jag möter Sankte Per i himlen. Han kommer att placera mig längst bak i kön och låta mig sköta disken, ha ha.
En sak du inte gjort än är att vara medlem av Svenska Akademien – hur skulle du reagera om de erbjöd dig en plats?
– Om det hade varit den tidigare, otroligt gubbiga och otäcka akademien, skulle det vara min största mardröm att bli invald i den. Jag har ju inte direkt varit nådig i min kritik mot akademien, och jag tror inte att Horace och jag skulle gå så bra ihop… Men om de ringde nu skulle jag kanske säga ja, för att vara med om rekonstruktionen. Jag är bra på att producera och organisera saker, men har inte rätt kompetens för all den läsning som krävs för det vanliga akademiarbetet. Om de på allvar vill rekonstruera hela Svenska akademien, då är jag gärna med. Men när rekonstruktionen är färdig skulle jag säga ”tack för mig, nästa tjej”. Jag anser att man ska sitta max åtta år så att det blir rotation.
Vad gör du om tio år när du är 65 och uppnått gängse pensionsålder?
– Först av alltså hoppas jag ju att jag lever, men i så fall är jag absolut pensionär. Då sitter jag och Mark i linnekostymer i nån jätteschysst trädgård vid nån villa vi har hyrt nånstans där det är varmt, och där en snygg trädgårdsmästare med bar överkropp går omkring och krattar… Men jag har ett jätteprojekt kvar att göra, som kommer att vara SÅ homo, och som jag har gett projektnamnet ”Det lyckligare året”. Om du ska förstå vad jag menar med det måste du ha läst EM Forsters roman ”Maurice” som var den första homosexuella romanen, och skrevs 1913 men kunde ges ut först 1971, efter hans död. I romanens dedikation står det ”Tillägnas ett lyckligare år”. Det blir ett nytt eget litet universum för mig att gå in i, och jag har just nu ingen aning om ifall det blir en roman, tv-serie eller något annat.
Hur skulle du säga att gayvärlden är i dag jämfört med när du kom ut ur garderoben? Vilken är den största skillnaden?
– Jag var egentligen aldrig inne i någon garderob eftersom jag så fort jag förstod att det fanns homosexuella fattade att jag själv var det. Jag var väl kanske 14. Men på den tiden var homosexuella hänvisade till parker och Klara norra kyrkogata. Det fanns ett gayställe i taget; när det kom ett nytt stängde det gamla, det var hemskt sorgligt. Jag minns när de drog ifrån gardinerna på gaybaren Timmy och tänkte ”Hjälp, de kan se oss!”. I dag lockar Pride-paraden en halv miljon människor och är det största enskilda eventet i Stockholm på hela året. Vi har tagit steget in i folkhemmet, och att komma ut är inte längre någon stor sak i stora delar av Sverige. Vad vi däremot har förlorat är en slags vi-känsla som vi som gick på Timmy hade. Flator och bögar kände varandra, bara en sån sak. Och det var faktiskt ganska kul att ha sex i parkerna. Lite av subkulturen har försvunnit. Människorna i dagens samhället har blivit lite för pryda… Jag tycker ju att sex är kul! ”Dick pics – bögarnas eget visitkort”, ha ha.
Med tanke på hur de politiska vindarna blåser – tror du att vi måste kämpa för att få behålla de rättigheter vi har tillkämpat oss?
– Hela det demokratiska liberala samhället i Europa är ju hotat. Det finns inte en enda demokratisk frihet eller mänsklig rättighet som uppnåtts utan politisk kamp och personligt mod, eller som vi kommer att få behålla om vi inte slår vakt om den. Jag var ju med och grundade Regnbågsfonden bland annat för att vi ska förstå att de rättigheter vi har inte får innebära att vi skapar ett ”bögschengen” där vi får gifta oss och vifta med regnbågsflaggor och bli gullade med av politiker medan det blir värre och värre i resten av världen. Vi måste därför börja pröjsa för att visa vår solidaritet, så upp med plånboken! Själv ger jag bort skitmycket pengar.
Vilken är den viktigaste hbtq-frågan i dag?
– Vi har ju fortfarande transpersonernas kamp kvar, och vi väntar fortfarande på deras stora berättelser, men förutom transfrågan så är det att ”leva och låta leva”. Att vi måste förstå att det finns mängder av sätt att vara homo på. Och så tycker jag det behövs mindre tvåsamhet och mera sex. Fler bögsaunor, tillbaka till parkerna!
Någon grupp i dagens hbtq-community som du värnar lite extra om?
– Feminina bögar. Fjollan. Många på dagens gaycommunity-sajter beskriver sig själva som grabbiga, och man läser ofta ”fjollor undanbedes”. Det är djupt föraktfullt och självföraktande på samma gång. Både jag och Mark försvarar alltid fjollan när vi kan!
Till sist – vilken ställning skulle du säga att du har i hbtq-världen?
– Det vet jag inte, och bryr mig inte så mycket. Jag är väl en legend, eller kanske ikon, och det har jag förtjänat så länge som jag har hållit på! Men i samhället i stort, däremot, har min plattform vidgats enormt efter ”Torka aldrig tårar utan handskar” som gjorde att jag verkligen blev omfamnad. Jag har ju också blivit hedersdoktor tre gånger om och känner mig respekterad både som kulturpersonlighet och samhällsdebattör. I somras hörde jag att DN:s kulturredaktion diskutera ”Hur ska Jonas Gardell stoppa fascismen?” (skrattar).
Uppdaterad 2018-12-20
