Lady Gaga är gudomlig – premiär i dag för A Star is Born

Den fjärde inspelningen av A Star is Born har rejält Oscarsbuzz om sig och efter att ha sett liknande stories berättas 1937, 1954, och 1976 (då med gayikonen Barbra Streisand) så är det alltså dags för en ny generation att se en stjärna födas på musikscenen. Nu med ännu en gayikon i rollen som stjärna på g: Lady Gaga. 

Bradley Coopers alkoholiserade rockstjärna Jackson råkar av en slump se Lady Gagas servitris Ally när hon gigar på en gayklubb med dragqueens i LA, och efter en natt tillsammans är han helt tagen av henne. Kärlek uppstår både musikaliskt och romantiskt, och snart har Jackson varit med och skapat en superstjärna. Men medan en stjärna stiger dalar den andra…

Lady Gaga är gudomlig som Ally. Hon stjäl varje scen hon är i, och borta är de överdrivna manér som gjorde att vi tvivlade på att hon skulle kunna på bli en bra skådis då vi såg henne som vampyrgrevinna i American Horror Story: Hotel. Hon ger Ally kött och blod, och man känner med henne i varje litet ögonblick av filmen. Hon är charmig, stark och kaxig, men samtidigt lite blyg och tvivlande på sin talang. Hon är mänsklig helt enkelt. I filmen bevisar Lady Gaga också att hon är en av vår tids bästa och mest karismatiska sångerskor. När hon tar i under sina nummer ryser jag. Särskilt magiska Always Remember Us This Way.

En sak skaver dock med filmen. Ally slår igenom med Jackson som en talangfull singer/songwriter som strålar i starka ballader. Men när hon ska bli solostjärna ska hon göras om till en typisk filmkarikatyr av en popstjärna med bakgrundsdansare och neonkläder. Hon blir till hälften en slags skivbolagsprodukt och det går inte alls ihop med den starka kvinna som Ally presenteras som när hon med kaxigt temperament står upp mot både Jackson och folk som vill henne eller de nära henne illa. I dagens musikklimat hade en Original-Ally känts mer trovärdig att lansera än nån slags hitte-på-popstjärna med orange hår och färggranna outfits. Men filmen väjer snyggt för de värsta snedstegen och med Gaga i rollen så blir det ändå rätt till slut.

Filmen tar inte de typiska dramaturgiska vägarna och det är skönt att man hoppar över scener som man förväntar sig, de berättas snyggt mellan raderna ändå. Och det är extra kul att se RuPauls Drag Race-stjärnorna Shangela och Willem i två inte alls små biroller. De är fantastiska som två drugor på Gagas gay/dragbar (och inte transbar som DN:s recensent skriver), och river ner ett par skratt på charm och ”wit”.

A Star is Born är inget gudabenådat mästerverk, men det är en riktigt bra berättad kärlekshistoria som berör och som känns äkta. Vi som älskar sångerskans musik får nog hålla tummarna att hon inte drar ner på det intresset, för A Star is Born bevisar att Gaga och skådespeleri är allt annat än en Bad Romance.