Först och främst: Inramningen är fantastisk och Cirkus har aldrig varit läckrare. De stora skärmarna runt om i salongen gör att vi verkligen förflyttas till London, New York och Las Vegas under showens gång.
Ursnyggt.

Annons
Annons

Peter Jöback sjunger gudomligt genom hela föreställningen. Att han har en av Sveriges bästa röster råder det ingen tvekan om. Jag gillar att han flankeras av en stjärnensemble med Gunilla Backman, Marianne Mörck och Frida Öhrn.  Och de mindre kända i gänget, Daniel Mauricio, Karl Noremo och grymma akrobaten Elin König Andersson, ger verkligen de namnkunniga stjärnorna en match i att äga en scen under Med Hjärtat som insats.

Men tyvärr bär hjärtat i showens titel på så mycket svärta att det överskuggar vad som skulle kunna ha varit en fantastiskt kväll. Istället bjuds vi på en teatral tvåtimmars-story med knappt någon humor om hur jobbigt det är att vara ”Artisten”, som Peter Jöback kallas för i föreställningen.

”Tyck synd om mig”-temat löper som en röd tråd genom föreställningen, som Peter själv kallat för en ”popteater”, och nästan hela Med hjärtat som insats handlar om att ”Artisten” vill bli sedd, älskad och lycklig. Men vart han än åker i världen och vilka framgångar han än når verkar han inte bli just det.
När allt verkar ljusna, och Peter bränner av ett par uptempolåtar som får igång publiken, så kommer Marianne Mörck in som nån slags kvinnlig ”Döden”, fast heter ”Revanschen”, och menar att den vill ju Peter ha.
Och så blir det depp igen och Jöback faller mot scengolvet ytterligare en gång.

Jag har inget emot svärta i show. Det är en del av livet och behövs för att väga upp varenda glittrig paljett. Men det blir så enahanda när klistret som håller ihop showen enbart består av sorg.
Och vad är det Jöback egentligen vill ha revansch för?
Har han inte varit en av Sveriges mest älskade artister sedan mitten av 2000-talet? Har han inte fått respekt och kredd genom år av Broadway-roller, utsålda showsuccéer och lyckade musikaliska möten med stora artister och kompositörer?
Att han haft en tuff barndom vet vi, och det är när det handlar om de ögonblicken jag berörs. Men det måste väl finnas lite glädje under ”Artistens” 44-åriga liv?

Med hjärtat som insats bygger på Peter Jöbacks egen idé och i grunden finns som sagt en riktigt bra föreställning. Om någon bara hade bromsat allt ”oj, vad jobbigt det är att vara jag”-tänk.

Men givetvis ger oss vemodet en del fantastiska nummer.
När hela ensemblen sitter i en ring och sjunger R.E.M:s Everybody Hurts som ett slags musikaliskt AA-möte är det världsklass. Artisternas röster kommer verkligen fram och särskilt Frida Öhrn får omvärlden att försvinna en stund.
Då är Med hjärtat som insats magisk.
Även när Peter Jöbacks ljuvliga Stockholm i natt drar igång mot slutet, som en ”komma hem och hitta sig själv”-final, bjuds vi på ytterligare ett mäktigt tillfälle.
Tyvärr solkas numret av att det blandas upp av en videoskärmsdialog mellan ”Artisten” och hans föräldrar som säger att de är stolta över vad sonen uppnått. Ögonblicket hade kunnat vara oändligt fint, men det målas med alldeles för stora teaterpenslar.

Peter Jöback ska dock ha en eloge, för det är kaxigt att sjunga så många nya låtar och avstå från publikfrierier som Guldet blev till sand. Flera av Peters låtar förtjänar ju att upptäckas på nytt. Stråksnygga Jag har dig nu, gladpoppiga Han är med mig nu och fina Mellan en far och en son, som här görs med Jens Hultén, sticker ut i showen, och dessa bär jag med mig hem.

Hade svärtan inte tillåtits ta överhanden, och hade vi fått i alla fall lite humor och självdistans i föreställningen,  hade detta varit riktigt maffigt.
Synd på en så fantastiskt fin inramning.