Ett vackert, härligt regnbågsfärgat Diggiloo tackade för sig

På tre timmar bränner de av något för alla smaker: Rock, schlager, pop, franska chansons, italienska ballader, och hyllningar till Lill-Babs, Jerry Williams och, något oväntat med tanke på artisterna här, Avicii.
Men det är alltid lika snyggt utfört.

Bäst är Marika Carlsson. Hennes värme, charm och smarta berättelser värmer publiken när duggregnet strilar över publiken. Hon berättar om hur hon nu är tillsammans med en kvinna och hur hon mött hat för hur hon ser ut och för den hon är. Skratten ekar av igenkänning och varje gång Marika intar scenen känner man att hela publiken tänker ”åh, hon igen!”. Och hennes ”Marika-till-Mello”-kampanj är inte dum. Klart hon inte ska tävla, men väl leda Sveriges största tv-program. Hennes ton, entusiasm och ödmjukhet skulle värma tv-tittarna rejält i vinter.

Ett av kvällens stora musikögonblick är när Ola Salo intar scenen för ett The Ark-medley. Fan, vilka stora låtar gruppen har i sitt bagage! Och när medleyt kröns med grymma Mariette som duettpartner i Calleth You, Cometh I vet jublet inga gränser. När duon sjunger med hela publiken som kör trillar en tår nerför min kind. Så jävla vackert.

Vackra är också nämnda hyllningar till artisterna som lämnat oss under året. Tommy Nilsson berättar om sin svärmor Lill-Babs innan han sjunger fina Hon till bilder av Lill-Babs på storbildsskärmar, hela gänget sjunger ett Jerry Williams-medley och avslutar med hans namn på ryggarna vända mot publiken. Men mest drag är det när Aviciis stjärna får lysa över Ulriksdal. Där och då inser jag exakt hur breda och tidlösa hans melodier verkligen är.

En av årets stora filmer, The Greatest Showman, får också vara med två gånger. Dels i den medryckande inledningen, The Greatest Show, men framförallt efter en oerhört fin prata av Marika Carlsson om att allas rätt att vara sig själv när hela gänget sjunger Oscarsnominerade This is Me. Gåshud.

Årets show är väldigt regnbågsfärgad och jag sörjer om ni missat den. Tre öppna flator (Mariette, Marika & Kamferdrops), extravaganta bikillen Ola Salo och en bög (Christer Björkman). Björkman kanske kändes som det mest oväntade valet när sommarens uppställning släpptes men den sextioårige Mello-generalen levererar. Hans Pride-låt La Vie (som jag håller som den bästa Pride-låten nånsin) med hela gänget iklädda extravaganta Pride-outfits fick publiken att jubla, och Imorgon är en annan dag fixade fin allsång och fick mig att inse att det kanske är en av de finaste Mello-balladerna.

Slutligen kan man inte nog plussa Mariette för hennes sköna allsidighet. Om hon inte körar med total inlevelse, så kompar hon vasst på gitarr eller så får hon allas blickar på sig som huvudstjärna. Hon har fortfarande den där Mello-vinsten i sig. Men hon måste få LÅTEN.
Och som en liten parentes: jag tokälskar att hon tog raden ”I must have danced with every girl” i Jerry-hyllningen I Can Jive här. Snyggt!

Sommarens konsert spelades som de senaste åren in av tv och kommer visas i en kortad form framåt vintern av TV4.