Hur kommer det här sig?
– Det var min idé att göra en discomentär. Så jag pitchade idén till SVT som nappade, arbetade om den och nu kommer den.
Det låter som ett drömprojekt?
– Det är det absolut. Detta har funnits på min karriärbucketlist men jag trodde aldrig att det skulle bli av. Det är lite som Jills veranda fast utan svenska artister. Och utan Jill. Och utan country. Vi har tagit bort bort finlandsfärjestämpeln och grävt djupare. Det finns så många sidor av discon. Det var en så intensiv och kort epok som försvann när AIDS kom.
Det är sex avsnitt med olika teman, och just AIDS inflytande på discoscenen tas upp?
– Det hade varit konstigt att göra ett nedslag i discon utan att ta upp det eftersom jag själv lever med hiv. Jag hävdar att discon dog för tidig och det var när AIDS kom. Folk orkade inte vara glada längre. Det blev liksom som ett bakslag för genren och allt blev väldigt sorgligt.
Vad är det du gillar med disco?
– Allt egentligen. Det är ganska kul att Alcazar varit en popgrupp, men som fått stämpeln discoartister. Cirkeln har slutits i och med att jag upptäckte låtarna när mamma spelade Upside down och Yes sir I can boogie. 40 år senare håller jag fortfarande på med det här. Jag hade velat uppleva Studio 54 och allt sånt. Sen hade jag ju inte överlevt.
Tre discofavoriter?
– I Will Survive, genialisk i uppbyggnad och budskap, Never can say goodbye, för vemodet, och YMCA. Jag har hatat Village People sen jag jobbade på Wallmans och plockade disk till den, jag ville ju stå på scenen. Inte ta betalt och hämta disk. Men nu har jag hittat den igen.
Drömdiscoduett?
– Diana Ross. Jag drömde att hon var min mamma när jag var liten.
Vart ska man gå om man vill dansa till bra disco?
– Det finns ingenting, det upptäckte jag i New York nyligen. Alla klubbar håller på att försvinna för att folk inte går ut längre.
Bästa film om discon?
– Jag älskar Boogie Nights och 54.
Vilken Alcazar-låt skulle du vilja se framföras av en discostjärna?
– Crying at The Discoteque eller Last The Days of Disco. Av Cher.
