För ett litet tag sedan fick jag höra att Ryan Murphy (som skapat serier som Glee och American Horror Story) skulle komma ut med en helt ny serie som skulle utspela sig i det sena 80-talets New York, under Vouging och Ballroomscenen där fokus skulle ligga på HBTQ*-personer och framförallt transpersoner. Även om Ryan Murphy är känd sedan tidigare hos mig för sina banbrytande och queera karaktärer så kunde jag inte hjälpa att få en klump i magen. Det kunde på så många plan gå fel. Jag var rädd att det skulle bli som så många andra tidigare fall: väldigt vitt och väldigt cis (personer som inte är transidentifierade). Framförallt när jag vet hur viktig Vogue- och Ballroomscenen har varit för afroamerikaner och ickevita HBTQ*- personer över hela världen. Det har varit deras sätt att skapa trygga rum och gemenskap när övriga samhället har tryckt bort dem.
Jag vet hur det känns att växa upp med felaktiga nidbilder av transpersoner som skadar mer än vad de gör nytta. Att alltid känna att man är ett skämt eller något avvikande och fel.
Detta är en sån viktig del i trans- och HBTQ*-historien som inte fick gå fel.
I den största castingen någonsin av transpersoner och framförallt ickevita transpersoner så överträffar serien alla mina förväntningar. Värmen, allvaret och passionen i denna serie skapar en autentiskt äkthet som jag nog aldrig har upplevt tidigare när jag kollat på en tv-serie. Med viktiga ämnen som rör HIV, klass och rasism vågar denna serie mer än vad andra vågar. Även om serien utspelar sig för 30 år sedan är den läskigt nog tyvärr lika aktuell idag då den tar upp ämnen som utanförskap, fattigdom, segregation och queerfobi.
Jag måste säga att det här är det bästa jag någonsin har sett. Det här är alldeles för bra för att rinna mellan fingrarna på folket och världen och denna serie måste uppmärksammas och hyllas för dess styrka, kraft och mod. Det är fräscht och det är historier som aldrig någonsin har fått ta plats.
Jag introducerades för Vogueing och Ballroomscenen 2016 genom dokumentärfilmen Kiki då jag under en paneldebatt med skådespelarna och regissören pratade om aktivism och trygga rum under en filmfestival. Jag kunde inte hjälpa att jag kände en viss avund över den gemenskap, uppbackning och pepp som de gav varandra i filmen och i verkligheten. Jag började tänka över mitt eget liv och den ensamhet jag själv känt genom hela min uppväxt och saknaden efter trygghet och sammanhang som var tillräckligt stora för en att få finnas till i. Jag förstod hur mycket Voguing och Ballroomscenen betydde för dem i deras kamp för svarta och queers och i skapandet av den egna identiteten.
För snart exakt ett år sedan var jag på min första Bal som anordnades under Stockholm Pride och det gjorde något med mig, det förändrade mig. Det kändes som att jag befann mig i ett alternativt universum där all ondska och hat var försvunnet. Det var ett tryggt rum där mångfald, kärlek och peppen var maxad och jag kände mig inte fel utan rätt. Jag mindes känslan som jag hade när jag gick därifrån. Det var en känsla av att jag alltid ville att livet skulle vara så. Att jag alltid ville känna mig trygg och inkluderad. Det var en lycka och samtidigt en sorg över att livet som HBTQ*-person inte kan vara så utanför i sådana sammanhang.
Så när jag ser Pose så känner jag att världen har inte bara fått en politisk relevant, snygg och välspelad serie med ett grymt soundtrack, världen har fått nya förebilder att se upp till som jag vet kommer att inspirera så många att våga följa sina drömmar och mål i livet och framför allt vågar vara sig själva fullt ut. Jag vill aldrig mer höra lata ursäkter från castare eller regissörer att det inte finns transpersoner som kan skådespela eller gestalta i tv eller film. Detta är bara ett av alla bevis.
Pose är en serie från FX som går att se på HBO Nordic.
// Saga Becker
Skådespelare, Författare och Filmskapare
Uppdaterad 2024-03-28
