Låt mig presentera någon som du borde känna igen men som du säkert har missat. Hon heter Ängie, eller Angelina om du springer på henne av scen. Hon är en bisexuell låtskrivare och artist från Nynäshamn med flera miljoner visningar på Youtube. Hennes stjärnglans är så stark att fans ibland blir så starstruck att de gråter vid blotta åsynen av sin idol. Dessutom har hon hyllats av mastodont tidningen The Guardian för att ”skickligt ha fångat den moderna ungdomskulturen”. Men i Sverige är hon förvånande nog fortfarande en doldis.
Blir du nu sugen på att kolla upp några av hennes låtar så kommer du att mötas av titlar som Smoke Weed Eat Pussy, Housewife Spliffin och från nysläppta albumet Suicidal Since 1995 –Coke Ain’t Brain.
– Är det lugnt om jag röker? frågar hon fotografen Anna-Lena Ahlström efter hon satt sig framför kameran. Och det är det.
Rökare dör i förtid. Börja inte röka det är väldigt beroendeframkallande. Behöver du hjälp att sluta röka kontakta Sluta-Röka-Linjen utan kostnad på 020-84 00 00. Så, med det ur vägen vågar jag konstatera att det passar Ängie att ha en cigg mellan fingrarna. Hon ser ut ungefär så som jag önskade att jag såg ut när jag brukade röka. Jag tror att det är kombinationen eyeliner, korpsvart hår, sleeves och cigg.
Efter plåtningen sätter vi oss ner för att prata. Jag frågar vad hon tycker om att bli intervjuad och hon påpekar att journalister alltid ställer samma frågor.
– Jag stör mig på att alltid behöva svara på hur det känns att ha blivit utsedd till den mest kontroversiella artisten 2016. För jag är knappast den mest kontroversiella artisten, jag är bara brud. Så det är en efterbliven fråga.
Det var den brittiska tabloidtidningen The Sun som krönte henne till Den mest chockerande stjärnan 2016 efter videon till låten Smoke Weed Eat Pussy. Motiveringen bakom utnämningen var att ”Stockholmsartisten skröt om droganvändning och om att delta i lesbiska sexakter”.
Så du kände inte att låten var kontroversiell när du skrev den?
– Nej. Jag tycker att låten är bra och vem fan skulle inte trycka på Smoke Weed Eat Pussy när man släpper en singel? Man måste ju få ha lite strategier. Men jag var inte alls beredd på att folk skulle bli så chockade.
Vad fick du för reaktioner när den släpptes?
Det var många ‘what the fuck’, men det är nice. Jag kan helt ärligt inte komma på någon som gör det som jag gör. Och det är fett att få med humor och konst i samma paket.
Hur viktigt är det för dig att röka på och äta fitta?
– Det var min vardag, fast jag åt faktiskt inte fitta hela tiden. Låten handlar om när jag gjorde slut med min första flickvän och jag gjorde allt jag kunde för att försöka komma över henne. Bland annat rökte jag asmycket gräs och låg runt.
Du sjunger om droger. Vad är din relation till det?
– Jag har knarkat jättemycket och jag har rökt gräs eftersom jag har borderline och det har tryckt ner min ångest. Men förra året slutade jag knarka. Visst jag röker en gås ibland, fast det tycker inte jag är värsta grejen.
Vad fick dig att sluta?
– Min vän dog och då kunde jag inte må bra av det. Jag fick ångest av alla existentiella frågor som kom när jag var bäng. Som ‘vad händer efter döden?’ och ‘vad spelar roll på riktigt?’. Det var som att jag gick in i en minipsykos. Därför slutade jag. Jag kände ett behov av att ta mig själv i kragen.
Att hon varit så öppen med sin droganvändning menar hon har påverkat karriären. Till vissa kommuner är hon till exempel inte välkommen att spela.
– Att jag är brud och drogliberal har sabbat min medvind. Jag blir inte bokad eftersom jag har varit så öppen. Samtidigt som samma personer kan boka Mwuana som sjunger om exakt samma saker, fast då blinkar ingen.
Och visst har hon rätt, skulle det finnas ett graderingsinstitut i skalan ‘icke politiskt korrekt’-musik så skulle sannolikt Mwuana (som rappar om att sälja droger och dra kokain ”tills blodet drippar genom näsan”) få ungefär samma poäng som Ängie.
– Jag kanske har fuckat mig själv och skjutit mig i foten. Men jag ser det som att jag gör något väldigt feministiskt.
Feminism och hbtq-politisk kamp säger hon betyder allt. Med en bisexuell mamma, en bror som är bög och hon själv i spetsen vill hon slå ett aktivistiskt slag.
Förra året uppträdde hon till exempel på den hotade Pridefestivalen i St Petersburg, Ryssland.
– Det betydde jättemycket för mig, och att få spela där är ett av de bästa minnena i mitt liv. Men jag kan tyvärr aldrig åka tillbaka till Ryssland igen. Jag sa ”fuck Putin” i en intervju. Så nu måste jag hålla mitt avstånd.
Trots stora framgångar i Ryssland, USA och Brasilien har hon svårt att leva på sitt artisteri, och i Sverige är hon fortfarande en doldis.
– Det känns så konstigt. Jag har ju bra follow up och en stark fanbase. Men Sverige sover på mig som fan.
Varför tror du att det är så?
– För att lilla Sverige är Astrid Lindgrens-värld. De är inte redo, Sverige vill vara USA så jävla mycket, men de vågar inte fullt ut.
Det låter som du och Sverige har en infekterad relation?
– Det är infekterat mellan oss. Vi har svårt att hålla sams. Men jag vill fortfarande slå här.
Hennes låtar handlar inte bara om fitta och droger. Hon skriver mycket som synliggör psykisk ohälsa, och då hämtar hon gärna från sina egen lista med diagnoser.
– Jag har impulsiv borderline, vilket gör mig superkänslig och att jag inte tänker igenom saker fullt ut innan jag gör dem. Sen har jag ADD och OCD, vilket var rätt allvarligt när jag var liten. OCD:n gör att jag stör mig på färger som inte passar ihop. Rött och limegrönt tillsammans kan få mig att må fysiskt illa.
Vad betyder dina diagnoser för dig?
Färggrejen är bara jobbig. Men min borderline betyder väldigt mycket för mig. Min pappa brukar kalla det ‘a blessing and a curse’. De flesta som har borderline har också någonting kreativt inom sig. De gillar att uttrycka sig på extrema sätt och med konst som jag. Men diagnosen ger mig också mycket lidande. Fast jag lider hellre än att känna mig oinspirerad.
Ängies debutalbum Suicidal Since 1995 är ute nu, och i höst väntas ännu ett album då hon släpper ”sina riktiga guldkorn”.
