Love, Simon med Nick Robinson, Jennifer Garner och Josh Duhamel
Samtidigt som GLAAD rapporterar om det låga inkluderandet av hbtq-karaktärer i film så är det en enorm tröst med Love, Simon – Hollywoods första studiofilm med en gaytonåring som huvudperson.
Den ger inte minst unga bögar men även andra hbtq-ungdomar ett uppmuntrande perspektiv på kärlek och sexualitet. Filmen följer den smyghomosexuella titelpersonen som i garderoben upptäcker att det finns en annan hemlig bög på skolan.
De börjar maila med varandra och Simon försöker desperat lista ut vem killen som skulle kunna bli hans första stora förälskelse är. Det är en finstämd, charmig och inte minst viktig film som lyfts av dess rena existens vilken ger tonårspubliken en gayvariant av alla de heteronormativa high school-rullar vi växt upp med.
Visst, både Simons familj och vänner är löjligt perfekta och förstående (vilket gör hans komma ut-ångest aningen mindre motiverad) och sympatin för Simon kompliceras när han ”tvingas” manipulera sina vänners kärleksliv under utpressning av en skolkamrat.
Men bland de många tunga, ångestfyllda gaydramer som görs så är det befriande med en bögrulle där det finns minst lika mycket glädje och kärlek. Och hur sentimental och amerikanskt helylle filmen kan verka så bör du ha ett hjärta av sten för att inte fälla en tår eller två i det rörande slutet.
