Föreställningen är en blandning av musik, jodå hon sjunger ett par låtar och inleder med sköna 80-talslåten ”En plats på jorden”. Mycket prat blir det såklart, bild- och filmvisning och dans. Du läser rätt, Eva Dahlgren dansar, bara det är en rubrik i sig, snacka om att hon bjuder på sig själv men sen om man ska kalla det dans är en annan fråga. Formen för föreställningen är satt, blandad scenkonst. Vi sitter där och väntar på att blir förförda av Eva. Vi skrattar, blir berörda, men… det är något som saknas.
Visst är hon smärtsamt träffsäker när hon pratar om hur vi romantiserar nomaderna i öknen medan vi vänder ryggen åt romerna. Att kvinnor bara kan provocera på två sätt, genom att bära riktig långa, heltäckande kläder eller knappt några kläder alls. Vi får följa hennes uppväxt med lillebror i hundkoppel. Dåtid och nutid vävs ihop men inte föreställningen.
I foajén konstaterar vi efteråt lite trevande, för vi vill ju så gärna att det ska vara bra, att det är svårt att tycka något, sätta fingret på vad som är fel. En recensent på Aftonbladet uttrycker det bra ”jag vill tycka om det mer än jag gör”. Så är det, vi vill tycka om föreställningen mer än vi gör, för vi tycker om Eva. Hon borde kunna hitta en uttrycksform utanför musik. Ordet är hennes gåva, hon är en grym berättare, men inte den här gången. Det blir för mycket monolog och för lite kommunikation med oss. Vi är verkligen åhörare där vi sitter i teaterfåtöljerna, ingen chans till kontakt. Till slut blir det lite trist, jaha där kommer nya bilder. Var är gilla-knappen? Eller ignore?
Alla som älskar Eva Dahlgren kommer att gå och se föreställningen ändå, inget kan rubba den cementerade beundran som finns sedan många år tillbaka men något DVD-släpp blir det inte.
Uppdaterad 2019-10-27
