Vädret var fantastiskt rakt igenom, men ett skyfall tidigare under veckan gjorde att även kändisar som Alexander Skarsgård, Kirsten Dunst och Joel Kinnaman fick trängas i leran tillsammans med alla Sveriges indiekids för att se sina favoriter.
Visst var det två fantastiska dagar – inte minst på grund av folket och stämningen – men personligen tyckte jag de stora namnen var en besvikelse, och nog kändes artistutbudet ännu lite vassare förra året? Här är i alla fall en snabb sammanfattning av de bästa konserterna på Way Out West 2010:
Marina and the Diamonds
Laddad med ett gäng suveräna popkarameller, snyggare än någon annan på hela festivalen och med en röst och personlighet som kunde fälla den mest hårdnackade indiekille knockade den här blandningen av Kate Bush och Kylie mig fullständigt. Bonus för snygga klädbyten.
The Drums
På skiva är Brooklynbandets surfpop i och för sig riktigt bra, men absolut inget som inte gjorts förut. Live fyller dock de här fyra, artiga (jag har aldrig hört någon tacka publiken så mycket) unga killarna sin musik med en sådan energi att de trots bakfylletiden 13.30 mitt på dagen får igång ett av festivalens bästa partyn. Att de låter som The Strokes men ser ut som en Bel Ami-film är knappast ett minus.
La Roux
Jag blev faktiskt lite chockad över att androgyna Ellys kantiga elektro drog så otroligt mycket folk, tältscenen var sprängfylld, men oj vilket party det blev! I Bulletproof och In for the Kill tog publiken stundtals över sången helt och alla dansa, dansa, dansa tills syret (och hela festivalen – La Roux var sist ut) tog slut.
Anna Ternheim
Jag glömmer mellan varven bort hur bra Anna Ternheim är, och när hon mot slutet av sin entimmes hitparad plockade upp Henrik Berggren, och de tillsammans sjöng Shoreline, ja då var inte ett pandabrudsöga torrt i hela Slottsskogen.
Mumford & Sons
En del av mig känner att jag egentligen borde avsky det här engelska folkrockbandet, då deras musik stundtals påminner alldeles för mycket om nittiotalets förhatliga irländska pubrock-trend – men det är svårt att avsky något så svängigt när man står i solen med en öl i handen och bara är festivallycklig.
Och man måste såklart nämna konserten alla snackade om:
Håkan Hellström
Har man inte sett Håkan live så har man nog aldrig förstått grejen. Igår var han magiskt taggad, men den största behållningen var nog den 25.000-hövdade publiken (ja, alla var där) som sjöng och sjöng och sjöng som om ingen annan musik en Håkans debutalbum någonsin gjorts. Självklart får han även bonus för en specialskriven låt på slutet dessutom.
Way Out West är slut för i år, men nästa år drar jag på mig gummistövlarna och tar ettan till Slottsskogen igen. Vi ses i parken!
Uppdaterad 2016-12-27
