Nog för att budget och målgrupp är lite olika för Lugers musikfestival och för Stockholm Pride, men en hel del saker skulle lätt kunna lånas till gräsmattan utanför Sjöhistoriska museet.
Mest reagerar jag på själva området. Way Out West-området är snyggt disponerat och inbjudande och man känner sig glad av att bara vara där. Prideparken var bättre i år, och det är såklart svårt att slå en plats som Slottsskogen när man alltid blir hänvisad till Stockholms utkanter, men det kan väl inte bara jag som alltid får en känsla av Kiviks marknad under Pride och att när man gått ett varv så har man gjort det för det året?
Andra saker är portabla vattentoaletter (något som känns så mycket fräschare än bara bajamajor) och bra och varierad mat och dryck till rimliga priser (en kebab på 30 sekunder för 55 spänn känns nästan som ett kap i festivalsammanhang). Och när det gäller artistutbudet så kanske inte alla Way Out Wests artister skulle passa på Pride (men oj vad jag hade velat se en Patrik Wolf, en Antony Hegarty eller ett La Roux där) men deras tänk att boka mycket artister som kanske inte passar alla alltid passar någon känns ju befriande mot Pride-tänket som verkar vara att hitta så många artister som ingen vill höra som möjligt…
Samtidigt är ju Pride kung över sina bitar utanför parken, paraden och seminarierna, medan Göteborgsfestivalens dito, Stay Out West, fortfarande är ett kaos av köer och besvikna festivaldeltagare som missar sina favoritartister. I år försöker man dirigera runt folk med hjälp av Twitter, men köerna är fortfarande timslånga och jag har redan gett upp om att försöka se något i år.
Med det sagt har båda festivalen samma blandning av peppade, glada människor (min subjektiva bedömning är att det är snyggare folk här på WoW) där många av audiofilerna här i Göteborg precis som många i Prideparken bara verkar kunna komma ut och vara sig själva en gång om året – och när Håkan Hellström kliver på Flamingoscenen ikväll är det Way Out West motsvarighet till vilken schlagertorsdag på Pride som helst.
Igår hade jag roligast till LCD Soundsystem, Soundtrack of Our Lives + Göteborgssymfonikerna och Miike Snow (ni vet Britneys gamla Toxic-låtskrivare som sadlade om och blev introverta), medan M.I.A mest visade sig vara en Leila K med sämre låtar. Idag väntar La Roux, Marina & the Diamonds, Mumford & Sons, Anna Ternheim och Shout Out Louds. Vi ses i parken.
Uppdaterad 2016-11-24
