Loreen är en av favoriterna i årets Melodifestival och ikväll tävlar hon med låten Statements. Både låt och scenframträdande skiljer sig väldigt mycket från vad vi brukar se på en Melodifestivalscen. Men Loreen har följt sitt hjärta och sin version och har tidigare berättat att hon är tillbaka i Melodifestivalen för att hon har någonting att berätta med Statements. Och inför tre miljoner tittare är det Mello ett perfekt forum att göra det.
– Jag är nervös, jag önskar att jag kunde säga att jag gjort det här ett par gånger och att allt är lugnt, men inget är ju självklart. Jag har respekt för det här. Det är så många moment i numret som måste bli rätt för annars kan det misstolkas och det är inte poängen, berättar hon när vi ses i hennes loge under fredagen.
Hur kändes det att komma hit och göra Statements inför åskådare på repen i torsdags?
– Bra, Men det är mycket att tänka på. Och alla vi har kämpat så hårt för det här och så kommer jag hit med en förkylning… Det tar så mycket energi för jag blir så begränsad, och det brukar jag inte vara. Och då blir jag nojig. Även om det bara satt en person framför mig vill jag köra fullt ut. Jag vill pusha det men jag vill inte riskera att det blir värre. Jag sätter så stort värde i att leverera.
Men är det lugnt inför lördagen?
– Jag hoppas det. Verkligen. Jag tar det lugnt…Det ser ut som ett kök i mitt hotellrum. På min högra sida av sägen står en skål med gurkmeja, en skål kokosolja, en skål med honung och en skål med ingefära. Jag skämtar inte. Och jag dricker massor av vatten.
Under dina tre minuter händer det väldigt mycket på scenen, och det är många olika referenser till alltifrån damen som slår nazister med handväskan till franska revolutionen och Banksy. Men du vill inte kalla numret politiskt.
– Politik blir så smalt… vi är över politiken.Det är därför jag säger att vi inte behöver ett Statement. Vi väntar på att våra makthavare ska styra och ställa saker åt rätt håll, och blir offer för deras dumhet. Jag är inget offer, jag kan ta tillbaka kraften och förändra… Det börjar här (Loreen pekar på sitt bröst).
I numret visas ett litet naivt barn, trettonåringen som börjar förvirras och känner rädsla, tjugoåringen som är arg och börjar att engagera sig, jag som är i den åldern jag är, 30 plus, och femtio och åttioåringen som är kvinnorna jag vill bli. Jag vill att alla ska kunna connecta med framträdandet, alla personerna på scenen är delar av mig.
Du har ju redan vunnit Eurovision, känner du att du riskerar något genom at ställa upp igen?
– Folk säger att jag är så modig som gör det här men varför är det så modigt. Jag tänker inte så mycket på tävlingen, låter det inte störa mig. Självklart vill jag lyckas men jag är helt fokuserad på att göra ett bra framträdande och försöka att få människor att lyssna på det jag har att säga.
Men fattar du att vissa kommer att se din medverkan som ett misslyckande om du inte vinner igen?
– Ja men det är mänskligt att tänka så. Och det är klart att jag kommer att känna något om jag inte går vidare. Men jag gör något helt annorlunda och detta är ett nytt kapitel. Jag fattar att vissa vill att jag ska göra samma sak som sit, och att jag kommer att göra vissa besvikna, Men det här är fortfarande jag och min spirituella sida är fortfarande kvar. Jag är fortfarande jag.
Ok, sista frågan. Efter din medverkan i Reneés Brygga fick du rubriker i media om att du är bisexuell, trots att du aldrig satte en etikett på dig. Stör det dig att det finns ett behov av att sätta en label på dig?
– Det ligger väl någon trygghet i det där, att man gärna vill definiera. Men för mig…if it make you happy, fine, liksom. Jag kan vara homosexuell om du vill det. Jag kan vara homo, bi om du vill det, men det viktigaste är att jag inte ser skillnad på love…love is colour, or colourless. Vad fan, om kärleken kommer min väg och det är en kvinna, ska jag bara ”Nej, nej det måste vara en kuk.” Jag fattar inte grejen.
Uppdaterad 2023-11-08
