Igår lanserades projektet som ska gå i hamn till Europride i Sverige 2018. Det baseras på hennes förra album ”Visor på ackord” där hon skrev låtar om kvinnor som jobbat inom svensk industri från 1940- till 1970-talet.
– Det var så himla roligt att få sitta i arkiv och forska. Jag gillade verkligen att utgå från intervjumaterialet när jag skrev min musik. Kvinnorna delade med sig av otroligt starka händelser och det blev jättelyckat, därför vill jag applicera den metoden på det här ämnet också, säger Tina.

Arbetssättet som gav henne blodad tand tar bort fokus från artistens egna känslor och riktar rampljuset på folket.
– Jag är trött på artister som skriver om sina egna känslor. Visan är en folklig berättarform som ska spegla verkligheten. Det behövs mer mångfald och fler perspektiv i svenska vistexter.

Nu välkomnar hon alla att skicka in sina berättelser, och det är minst sagt högt till tak.
– Det ska vara något som man vill dela med sig av. Det kan vara ett möte, ett ögonblick eller bara en känsla. Som ett exempel, om du är transperson och går in på ett badhus, vad händer i dig då? Vad tänker du på? Eller kanske om dagislämning för ett samkönat par. Det kan vara berättelser om fantastiska saker eller om jobbiga insikter.

Hur många berättelser som kommer få bli till visor är oklart, det finns ingen övre eller undre gräns.
– Av de berättelser som kommer in har jag min konstnärliga frihet att välja ut vilka som blir visor. Det är inte någon prioritering om vad som är starkast, de som går in i magen på mig och tilltalar min konstnärliga nerv är de som välj ut. Därefter kommer jag intervjua personerna som sedan får godkänna slutprodukten.

Tina är ingen främling för hbtq-communityt. Hon kom ut för ett år sedan när hon blev blixtförälskad i Maria som satt i publiken på hennes konsert. Sedan dess har hon hunnit flytta till Sundsvall, blivit sambo och förlovat sig med kärleken.
– Trots att jag hade jobbat med hbtq-frågor i 16 år och stått på barrikaderna så var det rätt tufft att komma ut. Mitt sociala liv bestod av människor som var väldigt medvetna men jag brottades ändå med en oro av vad andra skulle säga. Sen gick allt ganska fort, som att rycka av ett plåster men det gjorde ändå ont.

Mejla din berättelse innan den 31 januari till [email protected] för en chans att vara med i projektet.