I Bög i folkhemmet får vi följa med på Arnes första 28 år som blivande bög och klassresenär i Göteborg.
– I en folkhemsförorts arbetarklassmiljö var det stränga gränser för hur en ”riktig” kille skulle vara, och jag var ingen ”riktig” kille. Så småningom kom jag att se mig själv som homosexuell. Jag sökte mig till medelklassen både på fritiden och genom att röra mig från folkskolan till läroverk. Där slapp jag möta arbetarklasskillarnas homofobi, vilket inte hindrade homosex med samma killar.
Under den tiden höll de första gayklubbarna på att öppna i Göteborg, men de var så hemliga att han inte visste att de fanns.
– Det homoliv som jag först lärde känna var parkernas och pissoarernas. Till slut levde jag i en miljö där det var självklart att leva som homosexuell 24 timmar om dygnet, fast jag fortfarande dolde det för min familj som bodde bara ett par kilometer bort.
Bög i folkhemmet visar dubbellivet som han levde i, både när det gällde hans sexualitet och hans samhällsklass.
– Den bygger helt och hållet på mina minnen. Det var tidvist tungt att återuppleva svårigheterna, smärtan och skammen. Men allt var inte mörkt. Mitt umgänge med grannskapets arbetarkillar betydde inte bara stränga krav på att vara en ”riktig” kille. Utan också strövtåg runt om i staden som jag tyckte väldigt mycket om.
Varför valde du att berätta din berättelse nu?
– jag ville göra något meningsfullt sedan jag blev pensionär, och ingen annan har berättat en sån här historia. Det finns få självbiografiska homoberättelser från arbetarklassen. Och få berättelser om homosexuella mäns klassresor.
Uppdaterad 2022-02-07
