Var fick du idén till filmen?
– Jag har gjort två filmer tidigare, Keep the Lights on om två män i 20-årsåldern och sedan Love is Strange om två män i 60- och 70-årsåldern. Så jag kände att det fanns en tredje generation att fokusera på så jag ville göra en film om ungdomar. Men i kontext, barn och deras relationer till sina föräldrar. Jag hittade två filmer av japanska regissören Yasujiro Ozu, God morgon och I Was Born But… och båda handlade om barn som strejkar mot sina föräldrar, och jag gillade den idén. Så jag började utveckla handlingen efter den idén.
Dina två tidigare filmer var mer eller mindre självbiografiska, är det samma med denna?
– Keep the Lights on var i stort sett en självbiografi, Love is Strange och Little Men skulle jag kalla mer personliga filmer. De är inte direkt självbiografiska, jag är inte karaktären i berättelserna. Men situationerna är sådana som jag känner mig väldigt intim med. Kvarteren i Brooklyn där filmen utspelar sig. Jag var väldigt involverad inom teater när jag var ung, och var väldigt aktiv bland andra unga skådespelare som jag satte upp pjäser med. Min man är från Ecuador, han flyttade hit när han var tio år och gick på LaGuardia High School. Så dessa element har läckt in i historien. Jag tror det är något som film kan erbjuda, en intimitet med erfarenheter. Jag försöker alltid se till att mina filmer är ingjutna med det.
Var kom idén till att göra en trilogi om gaymän i New York?
– Jag har bott där i 30 år så det är stället jag känner till bäst. Filmerna handlar också på ett sätt om maskulinitet och vad det innebär att vara man, oavsett om du är 12 eller 50. Little Men handlar även om Greg Kinnears rollfigur och att komma till rätta med ens familjearv och historia, komma till rätta med både framgång och misslyckande i ens liv. Så dessa frågor är sådana jag kan relatera till. Sedan tycker jag också att gaylivet i New York är underrepresenterat och jag är en position där jag kan berätta några av de historierna. Little Men är lite annorlunda eftersom den handlar mer om vänskap, det finns en romantisk vinkel i vänskapen men den är avsexualiserad. De här ungdomarna fokuserar mer på att fundera på vilka de är utan kontexten av vilka de kommer att bli.
Till skillnad från de andra filmerna så är huvudkaraktärens homosexualitet i ”Little Men” mer subtil.
– Jag är inte så säker på att han är gay. När jag rollsatte filmen så var det väldigt tydligt för mig att jag inte kunde påtvinga en sexualitet på skådespelaren. Inte för att han skulle motstå det men det skulle inte vara autentiskt för en ung kille som var inte var fullt medveten om det ämnet än. Så för mig handlar det mer om en känslig kille som eventuellt blir gay i framtiden. Det är mer subtilt men det är också att karaktärerna befinner sig i annorlunda situationer i livet. Det är något speciellt med åldrarna 12-14, de kan vara så olika för olika personer. Och med Jake ville jag helt enkelt inte tvinga på något.
Filmen handlar mycket om föräldrar som försöker ta rätt beslut. Är det något du kan relatera till mer efter att du själv fick barn?
– Det var något jag tänkte mycket på redan innan jag blev förälder, besvikelsen hos föräldrar från deras barn och vice versa. Vi gör våra föräldrar besvikna, och de gör oss besvikna. Det är en del av generationens kretslopp. Vid det här laget är det troligen mer levande för mig eftersom jag har två små barn. Jag upplever hur det är att vara förälder och det är ett väldigt specifikt universum att leva i, som jag inte hade kunnat föreställa mig. Så ja och nej. Det är en del av mig nu och det var inte det tidigare men det är frågeställningar jag ofta funderat på.
Hade du gjort samma film om du inte varit förälder?
– Nej. Då hade jag varit en annan person. Filmerna är en reflektion av vem jag är även om publiken inte behöver veta något om mig. Om filmen fungerar så har jag delat med mig något av mig själv.
Temat med maskulinitet och könsroller fascinerar än idag. Varför tror du?
– För mig så ger film ett fönster till olika problem vi har i livet och funderingar på hur vi ska leva det. Jag tror vi alla har olika modeller. Temat av självacceptans är tidlöst då de är lika betydelsefulla idag som för 500 år sedan. Man fann ju samma teman i Shakespeare. De är vanliga, mänskliga problem. Det är konflikter som vi kämpar med både internt och externt. Jag skulle säga att man filmer navigerar mellan de två. Vissa konflikter handlar om människors känslor inför sig själva och andra om påverkan på det externa, i detta fall föräldrarnas påverkan på barnen. I Love is Strange var det katolska kyrkans påverkan på ett par. Sedan handlar det om hur man reagerar på det vilket jag funderat på när det kommer till Trump. Hur reagerar man på en sådan extraordinär konflikt. Det kommer bli ett test för oss alla. Det får mig att vilja göra en film om Godzilla. För det finns ett verkligt monster i rummet, inte Trump individen utan själva rörelsen.
Som röstarna?
– Snarare påverkan från röstarna, jag försöker att inte demonisera röstarna. Regeringen kan vara monstruös som vi sett tidigare i historien.
Ett annat tema i dessa filmer är gaykaraktärer som är konstnärliga, något som ofta är återkommande när det kommer till gaykaraktärer på film.
– För mig reflekterar det världen jag lever i, vilket är en kreativ värld. Det är en identifiering av att vara en professionell konstnär och en slags känsla av hur det är, vilka utmaningar man har. Det finns en slags delmängd i queerkulturen som sysslar med kreativ konst. Jag tror inte queerpersoner är mer konstnärliga men jag tror att åtminstone i mitt fall så kommer min queer sida från min känslighet och min empati, båda är viktiga element i att vara konstnärlig eller ha ett konstnärligt liv. Jag skulle säga att karaktärerna ofta representerar delar av mig i fragment. I Keep the Lights on så var det en filmskapare, i Love is Strange så var det målare, i denna så är det en skådespelare och en målare. Så det är tematiskt men även kulturer som jag känner till. Det är ett antropologiskt element i det. Jag tror antropologi är ett av de viktigaste elementen för att vara en realistisk filmskapare. Hur presenterar man olika världar? För mig var detta en enkel tillgång till världar jag känner till.
Det skulle kanske vara svårare att göra en film om gaykaraktärer som är bilmekaniker eller rörmokare, även om de såklart existerar.
– Jag tycker det är en intressant fråga, om jag bara gör filmer om personer som mig själv. Det gör jag ju inte men jag försöker hitta mig själv i dem. Jag är ju exempelvis inte ett halv-chilenskt, 12-årigt invandrarbarn i New York men min man var. Och jag var skådespelare som barn så jag tog med det elementet i Tonys liv.
Var det en stor skillnad att arbeta med unga debutanter från äldre veteraner i ”Love is Strange”?
– Ja och nej. Jag tror att när man rollsätter väl så spelar det ingen roll om de är amatörer eller skådespelare, unga eller gamla, så länge de har en grundläggande kvalitet som passar världen man porträtterar. Men också en grundläggande talang. Jag trodde det skulle vara mer annorlunda än det var. För att vara en bra skådespelare oavsett ålder så måste man nog ha en nivå av naturlig, analytisk medvetenhet. Båda dessa, speciellt Theo Taplitz som spelar Jake, är känslomässigt specifika pojkar. Det visste jag från första provfilmningen. Han hade en känslomässig intelligens som var väldigt mogen. Och det gör skådespeleriet intressant.
Du har gjort film sedan 1990-talet, oftast med gay/queer-teman. Hur ser att queerfilmen utvecklats under åren?
– Åtminstone i USA har det förlorat kapital. Så det är mindre och mindre investering ekonomiskt i queerprojekt vilket innebär att det mindre utveckling inom queerkarriärer. Så snart som någon på allvar kommer in i det kapitalistiska samhället i filmindustrin så är det väldigt svårt att hålla fast vid queerinnehåll. Så på ett sätt så har vi inte någon Visconti, Fassbinder eller Jacques Demy, en underbar fransk regissör. Vi har inte Derek Jarman, vi har inte ens Gus Van Sant längre.
Vad tror du detta beror på?
– Det fanns ett ställe där spelfilm bidrog med viktigt innehåll som var frånvarande i mainstream-kulturen. Det finns så många anledningar. Det har att göra med slutet på konstfilmen, en stigande brist på publik till icke-kommersiell film… Man skulle kunna skriva en hel bok om det. Men för mig personligen så är mina verk mindre smärtfyllda än när jag var yngre. När jag var yngre hade jag mer smärta som både gay och som person så jag tror mina filmer var smärtsammare. Jag är glad att säga att det varit en övergång som har att göra med hur tiderna förändras. Men även hur jag själv mognat vilket innebär att jag inte lever mitt liv eller mina relationer med samma smärta som jag brukade. Så filmerna jag gör nu är annorlunda, och det är en positiv förändring. Både Love is Strange och Little Men är filmer där de centrala relationerna är väldigt starka och konflikterna kommer från utsidan. I mina tidigare filmer så kom konflikterna från insidan. De kanske formades inom kontexten av yttre förträngning men de upplevdes på insidan.
Hur tror du att Trump kommer påverka just queerkulturen?
– Jag tror det kommer ha en hemsk påverkan på många människor, speciellt de som lever i marginaliserade samhällsgrupper vilket inkluderar gaypersoner. Jag tror lagarna kommer att vara emot oss. Jag leder en ideell konstförening som heter Queer Art så jag jobbar som samhällsorganisatör halva min tid. Det är arbete som stärker och inspirerar mig, och som jag tror på. Det kommer bara bli viktigare att jobba med sådant med Trump vid makten. Det får mig att tänka på vad för slags filmer jag vill göra och jag känner att jag har en viss förmån att jag är i en position där jag kan berätta queerhistorier. Så det har fått mig att göra en del självrannsakan med det ansvaret för att kunna omfamna det.
Det är viktigt att hålla kampen vid liv.
– Absolut. Det är lika sant nu som då. Ibland tänker jag på när nazisterna kom till makten att folk var hoppfulla och försökte finna ljus i mörkret. Det var ett misslyckande men inte enbart eftersom många kämpade och stred.
Berätta om dina kommande projekt, TV-filmen ”Monty Clift” (om skådespelaren Montgomery Clift, spelad av Matt Bomer) och miniserien ”Christadora” (baserad på Tim Murphys roman).
– Monty Clift var ju gay. Den handlar om en skådespelare i New York som försöker nå sitt kreativa potential samtidigt som han kämpar med både interna och yttre konflikter. Det är en väldigt personlig film, jag identifierar mig med många av hans utmaningar. Som en homosexuell man som lever i en konstnärlig värld under en viss tid, i både New York och USA. Det har varit spännande att arbeta med.
– Boken ”Christodora” är riktigt bra, en sådan man sträckläser. Det var därför jag kände att den skulle kunna bli en bra serie. Den är väldigt handlingsbaserad och övertygande. Den utspelas i East Village i New York från 1980-talet fram till nutid. Det var en tid med mycket motvind för många personer och handlingen fokuserar delvis på deras kamp. Den berättar också om en homosexuell man som kämpade väldigt hårt och vem han blir efter att saker å ting började förändras. Det är något jag ser i min generation av homosexuella män att den kampen är väldigt verklig. Mauricio Zacharias och jag skulle skriva en film som hette Oh Fuck, I’m Gonna Live och jag tror den här historien har något av det i sig.
Uppdaterad 2016-11-30
