”Förlåt förlåt”, säger Peter Jöback när han kommer springande mot mig i lobbyn på hotellet. Skärpet är oknäppt och hänger löst, och frisyren ser ut som den gör när den legat på en kudde en hel natt och vaknat för fem minuter sedan.
– Jag stängde av klockan när den ringde imorse och somnade om. Jag kom från New York igår och jag är så jetlaggad. Är det okej om vi sätter oss här ute i solen? Jag måste äta något.
Peter är i Köpenhamn för att mixa sin nya skiva ”East side stories” som släpptes i oktober. En skiva som skiljer sig en hel del från hans tidigare. Det är nämligen en coverplatta. Peter har spelat in nya versioner av kända låtar som Chris Isaaks Wicked game, REM:s Everybody Hurts och nya singeln Sing med Travis. För att nämna några.
– Jag har funderat på en coverplatta, ända sedan jag spelade in Halleluja av Leonard Cohen och Bob Dylans Jag tror på dig (svensk översättning. Red.anm.) så har det legat i bakhuvudet.
Låtarna på skivan har han valt ut själv.
– Ja, det är dels låtar som jag burit med mig och dels låtar som speglar mitt liv idag och de samtal jag hört när jag suttit där på café.
Där i det här fallet är East Village i New York.
Efter nyår tog Peter sitt pick och pack och flyttade till staden som aldrig sover. Han ville komma bort. Här hemma är han naturligtvis priviligerad som har en karriär, han har sålt en miljon skivor och alla vet vem han är.
– Men det gör ju också att folk har en bild av hur man ska vara och vad man ska göra. I New York finns inget som säger att jag ska vara på ett eller annat sätt. Det är en frihet som är enorm, jag ger mig själv en chans att göra något annat.
– Jag trodde inte att mitt kändisskap påverkade mig speciellt mycket i Sverige eller att jag betedde mig annorlunda bara för att folk känner igen mig, men nu har jag insett att det faktiskt begränsat mig. Det är jäkligt skönt att få vara en i mängden som jag är i New York. Eller som Titiyo uttryckte det när vi pratade om det här: ”Du är helt enkelt happy, handsome and unknown” (skrattar). Och så känns det.
Men en anledning till att Peter ville ta ett sabbatsår från Sverige var också av mer personlig karaktär.
– Jag behövde jobba med mig själv i lugn och ro. Jag hade en del personliga saker att ta tag i. En gång för alla. Min uppväxt, att växa upp i en dysfunktionell familj, att komma ut. Jag har gått mycket i terapi under åren, men nu var det dags att ta nästa steg och reda ut de sista frågetecknen.
Ett uppvaknade fick Peter lite oväntat när han satt i turnébussen för något år sedan och läste en intervju på nätet som han gjort med en tidning.
– Det var en bra intervju, men som det brukar vara på nätet så kan ju läsarna kommentera artikeln. Och då var det en kille som hade skrivit: ”Kan inte den där människan sluta tjata om sin jävla pappa nångång”. Och jag blev helt paff men började samtidigt gapskratta och kände ”han har rätt Peter, det är dags att gå vidare, ta tag i dina spöken en gång för alla, sitt i New York och skrik och gråt och var bitter, men begrav det”. Så det är lite det jag sysslat med.
Och det har inte varit någon enkel resa han gjort.
– Jag har bland annat gått i gruppterapi för jag kände att jag vill prata med andra om saker jag hade i bagaget och som jag gått igenom. Men jag ville göra det utomlands där ingen visste vem jag var. Jag har precis som de flesta ärr på insidan och jag är trött på att gömma dem, jag vill bära dem på utsidan istället.
Han säger själv att det var ”otroligt nyttigt” och han tycker att han blivit starkare under dessa åtta månader i New York. Men att komma till en stad där man inte känner någon har inte varit helt lätt.
– Klart det känts ensamt att sitta i en etta på 30 kvm med hela New York utanför. Men jag har behövt det här.
När folk går förbi bordet där vi sitter ser många att det är Peter Jöback som sitter där och vänder sig om, andra slänger långa blickar. Igenkänd i Köpenhamn. Men i New York vet ingen vem han är.
– Jag gick på en del auditions i våras i New York och då var det liksom ”and you are?”. Det är nyttigt. Jag var lite blyg i början, men sedan har jag gått in med en hel del pondus och med en känsla av att jag vet vad jag kan. Och det har varit bra för mitt självförtroende att gå den långa vägen igen. Det var en utmaning, och på en audition till en ny uppsättning var jag bland de fyra sista killarna i hela USA. Det kändes häftigt.
Peter har skaffat sig en agent i USA ”kanske kan det öppna några dörrar utomlands” och i Sverige har han inget jobb inplanerat förrän 2011. Förutom de julkonserter han ska göra nu i december och som varit inplanerade sedan länge.
Men vi kommer att se honom överallt i höst ändå. I tidningar och på TV. Och säkert i radio också. Den 28 oktober släpps albumet ”East side stories”, albumet han jobbat med de senaste sex månaderna, men som han drömt om att få spela in betydligt längre.
– Vissa av låtarna jag spelat in har jag älskat i hela mitt liv, andra har jag hittat senare och några har jag blivit tipsad om. Dessutom upptäckte jag Rufus Wainright för fem år sedan och kände ett enormt släktskap med honom. Han har den där kärleken för det dramatiska, den uttrycksfulla popen som jag också har.
Mest oväntade spåret på albumet enligt Peter själv är kanske Americas A Horse with No Name.
– Fast ändå inte, tillägger han. När Lars Halapi som producerar albumet föreslog den sa jag ja direkt. Jag värmde alltid upp till den på Lars Kühlers dansskola och jag har alltid älskat den. Dessutom känns den väldigt East Village på något sätt. Jag minns en gång när jag satt i taxin en stekhet dag på Manhattan, det kändes verkligen som jag satt på en häst i öknen då, även om hästen var en taxi och New York var lika varmt som i öknen. Likheterna fanns. Och jag har gjort låten till min egen.
På skivan gästas Peter av flera olika sångare. Kate Pierson från B52’s sjunger bland annat duett med honom i Travis låt Sing.
– Vi träffades via en gemensam bekant när vi var i Woodstock så jag frågade henne om hon ville sjunga på min platta och hon sa ja”.
Andra grupper och artister vars låtar Peter tolkat är The Verve, Depeche Mode, Radiohead. För att nämna några.
I Chris Isaaks Wicked Game sjunger han med Sia Fuller, vars flickvän spelar i bandet Le Tigre.
– Jag älskar den låten. Vi har lagt till mexikanska trumpeter, låten är ju väldigt destruktiv och varenda loser i amerikanska filmer brukar vakna upp bakfulla i Mexiko. Det blev väldigt bra. Vill du höra?
Han pluggar in hörlurarna i sin iMac, ger mig dem och trycker på play. Sen spelar han upp ytterligare en låt. Och ännu en. Han berättar entusiastiskt om inspelningarna, om gästande musiker och om hur eventuella videos till låtarna skulle se ut.
Jag har intervjuat Peter Jöback många gånger under åren. Och han har aldrig känts så avslappnad och lugn som denna gång. Det känns som han landat. Innan Peter kom ut kändes aldrig intervjuerna eller samtalen personliga. Det fanns hela tiden en distans. Ett filter. Och det stod liksom en stor rosa elefant på bordet som man visste att man inte fick prata om. Intervjuerna blev platta och könlösa.
– Men jag behövde komma ut på mitt sätt – och i min takt. Det fick ta tid. Men det var ju ohållbart att prata om kärlek och livet i intervjuer och på konserter utan att berätta hur jag själv lever. Nu känner jag att jag kan vara personlig på ett helt annat sätt.
Visst är det så. Idag sitter Peter framför mig och pratar om gaylivet i New York, om att hans homosexualitet inte ska få begränsa honom, att han intresserat sig mer för gayfrågor den senaste tiden. Och om Oscar.
– Det har gått bra att vara ifrån varandra, vi pratar mycket i telefon, mailar och så finns det ju Skype. Dessutom har han varit här några gånger och jag har varit hemma så det har inte varit några problem. Han pluggar nu och har fullt upp med sitt, men vi har det bra och jag är otroligt stolt över honom.
Vi pratar om förhållanden och hur lätt det är att ett förhållande tar slut och vad som krävs för att få det att fungera. Peter berättar att han haft svårt med känslor tidigare, med närhet och att han faktiskt inte riktigt visste vad det innebar att vara kär. Och att älska någon. Men så träffade han Oscar.
– Närhet handlar ju om så mycket mer än sex. Det handlar om att våga öppna sig för sin partner och blotta alla sina fel och brister. Det hör man i ordet intimicy, ”in-to-me-see”… Att verkligen se varandra i ett förhållande.
Samtalet glider över till att prata om gaylivet i New York ”gaykillar verkar inte så lyckliga där” säger Peter.
– Men jag går inte ut så mycket i New York och jag får för mig att de som bor på Manhattan har svårt att hitta en pojkvän, många verkar ha inställningen att gräset alltid kan vara grönare någon annanstans.
– Jag har fått massor av fina nya gayvänner, men jag hänger liksom inte på krogen. Det ger mig ingenting längre, då stannar jag hellre hemma någon kväll och titta på svt/play på nätet eller på TV4 Anytime (skrattar). Det är min kontakt med Sverige.
”East side stories” släpptes den 28 oktober (Roxy Recordings).
Artikeln var publicerad i QX oktober 2009. Ladda ner tidningen som PDF här
Peters New York
Mat: Äter helst i East Village och Soho, på Rubys (på Mulberry Street) har de fantastisk lunchpasta.
Drink: Soho House i Meatpacking District, man sitter uppe på taket.
Shopping: På Lower East Side finns en butik som heter Save som är toppen.
Gaybar: G-Lounge på 19th Street mellan 7th & 8th Avenue och B-bar på Bowery Street
Gata: Mercy , Elizabeth och Mulberry Street är mina favoriter.
Kaffe: Gitane, ett café på Mott Street, dit går nästan bara snygga modeller (skrattar).
Relax: Central Park.
Frukost: Jag äter alltid gröt hemma till frukost.
Brunch: Clinton Bakery i korsningen Clinton/ Houston, men det är minst 30 minuters väntetid.
Uppdaterad 2019-09-05