Vilket drag, E-Type!

Först: 90´s är INTE schlagerpride. Den nya temakvällen är inte en kavalkad av artister som sjunger en eller två hits, och sen går av scenen. Den består snarare av små block där en handfull av decenniets stora ger små minikonserter med sina största hits. Sen kryddas det med lite Diamond Dogs-sketcher (ovanligt bra och kvicka i kväll), och en och annan nittiotalskändis. Dessutom dök de underbara städtanterna från TV4:s Rent Hus, Marie Louise och Marlene in och charmade publiken under kvällen.
En annan skillnad är att vi visste vilka artister som skulle komma under kvällen: Meja, Basic Element, Petter, Eiffel 65, Pandora, Haddaway, Dr Alban & E-type. That´s it. Och det räckte. Fy satan vilken drag det blev emellanåt. Visst, jag hade gärna sett en artistöverraskning extra, men det är en petitess.

Meja öppnade, sen kom Basic Element och därefter QX-aktuella Petter som avslutade första akten. Meja var en lite småmärklig början med tanke på den småsömniga unpluggedkonsert sångerskan gav. Borde man inte börjat med något som bjöd lite mer action? Sen kom Basic Element och eldade upp stämningen med sin hysteriska eurotechno som fick de flesta i publiken att dansa med. Petter med company gav därefter järnet i låtar som Vinden har vänt, Mikrofonkåt och Så Klart, och då var festen på topp.

Dessvärre bröts den av en entimmespaus, just när publiken kommit ipång. Men jag fattar också värdet i att låta publiken shoppa loss på lite öl och mat. Pauser på Pride är lika nödvändiga för Prides överlevnad som en bra och vida omtalad artistmix…

Akt två öppnades av one hit wonder-duon Eiffel 65 med hiten Blue (Da Ba De). Allsång såklart, men när dom skulle köra sin senaste singel blev det såsigt. När artister säger att de ska spela sin senaste singel så vänder sig alltid folk mot varandra och himlar med ögonen. Vi vill liksom inte slösa tre minuter på en trött singellansering. Att Schlagerprides Edward af Sillen i alla år lyckats hålla denna olat borta är ett under med så många artister på scenen.

Sen kom Robinson-Robban i en Borat-baddräkt och presenterade Dr Alban, som i sin tur presenterade Haddaway. De åldrade eurostjärnorna brände av sina hits innan Pandora intog scenen. Eurodamen från Örebro körde sina hits i remixversionerna från skivan som kom förra året, vilket var okej, men originalen var bättre. One of a Kind har liksom aldrig varit en bra låt och den var knappast bättre i den nya remixen. Men scenshowen var värdig en popdiva och jag älskar att den nya Pridescenen med sina snygga skärmar lyfter varenda akt som intar scenen (däremot kan man fråga sig varför TV-skärmen som visar scenen för de som står längre bort är mindre än ett lakan. Varför har man skurit ned på en sån viktig grej?)

Well. Sen kom han: E-type. Den långhårige hjälten fick hela parken att koka med sitt liveband och pärlband av hits. Det var fanimig Lena Philipsson-varning på E-types sista tio minuter. När hela parken gick loss i This is the Way och Life önskade jag att alla som gick hem besvikna igår hade fått uppleva stämningen ikväll. Och det var ju underbart att se Rickard Engfors gå loss som danserskan Dee vid E-types sida. Underbart!

En bra Pridekväll är liksom inte jämförbar med någon annan konsert. Kanske är det för att vi HBT:are liksom har lite roligare. En kväll med sköna artister, hits, lite öl i kroppen och underbara människor runt omkring oss så är vi liksom snäppet över de som årets festival handlar om: Heterona. Det ligger liksom i oss att ge det där lilla extra och bara njuta.

Visst innehöll 90´s-kvällen små missar, men kom då för Guds skull ihåg hur Schlagerpride började. En gång i tiden fick vi se Richard Herrey bränna av Adrenaline under Schlagerpride. Det är barnsjukdomar och sånt kan slipas bort. Nu hoppas jag att Anders Olsson fortsätter med denna tradition nästa år. Och då vill jag se A-Teens återförenas, Leila K böghyllas och Eva Dahlgren flatväsa Vem tänder stjärnorna.

Välkommen in i Pride, 90´s.