Gaypappan och författaren till Moscow Baby, Håkan Lindgren, kunde när han kom ut som 20-åring aldrig drömma om att han skulle få bli pappa en dag. Han och hans franske man sedan många år, Alexandre, träffades på nätet. Genom en fransk förening hörde de talas om surrogatmödraskap och blev intresserade. Adoption är inte möjligt för samkönade par och de kände ingen kvinna som var intresserad att skaffa barn med dem.

– Om du delar (ett barn) med någon du inte känner, vad händer om något går fel? medger Håkan.

Han och Alexandre började titta på surrogatlösningar runt om i världen. Genom den franska gruppen träffade de flera andra par som hade fått barn i Ryssland. De hade positiva erfarenheter och hade nått framgång efter bara en eller två embryoinsättningar.

Det ryska programmet var något oklart, men Håkan var lovad att en födelsel skulle äga rum, på en privat klinik.

Håkan är lugn och eftertänksam, men medger att Ryssland var en lång och svår resa. Deras kontakt föreslog först att surrogatmamman skulle använda sina egna ägg, men sen visade det sig att hon nyligen fött ett barn för tidigt.

– Vi var tvugna att byta äggdonator tre gånger, och surrogatmamma fyra gånger, säger Håkan. Vi hade åtta misslyckade insättningar, innan det lyckades. Till dess hade hela fem år och hundratals mail passerat.

När deras dotter Maia föddes i Moskva 2013 var Håkan 47 år. Hon fick snabbt ett ryskt pass, men det krävdes omfattade pappersarbete och en åtta veckor lång väntan innan de kunde åka hem till Frankrike.

Robert och Sanan är ett annat ‘internationellt’ gaypar. Robert är svensk och hans man Sanan thai. De bor i Umeå och började undersöka möjligheterna 2015, innan de bestämde sig för altruistiskt surrogatmödraskap i Kanada. Sanans syster i Thailand erbjöd sig generöst nog att donera sina ägg, vilket innebar att deras barn skulle bära gener från båda deras familjer.

Det kom med vissa utmaningar att koordinera thailändska och kanadensiska IVF-kliniker, med halv värld emellan. De blev dock på bara några månader ihopmatchade med en kanadensisk kvinna, villig att ställa upp som surrogatmamma. De hade endast två embryon som ansågs tillräckligt bra för insättning, men det fungerade redan på första insättningen. I december 2016 blev de pappor till dottern Malisa. Fyra veckor senare var de hemma i Sverige.

En undersökning om svenskarnas attityder till surrogatmödraskap från förra året, fann att 89 procent tyckte att skulle bli möjligt i Sverige, 79 procent tyckte det borde vara möjligt även i andra länder som försvarade kvinnors rättigheter. Så det kommer inte som en överaskning att svenska gaypappor kommer accepteras väl i det samhälle de lever i.

För att hjälpa andra svenskar i sin process, kommer Håkan, Robert och fem andra gaypappor dela med sig av sina erfarenheter av surrogatmödraskap i Europa och Nordamerika på FTSs konferens i Stockholm den 20 oktober. Programmet kommer även innefatta fyra före detta surrogatmammor som delar med sig av sina erfarenheter, representanter från agenturer och kliniker samt juridiska experter som kan hjälpa till i förberedelserna av en stundtals komplex resa.

För mer info: http://www.familiesthrusurrogacy.com/nordic-conference/.