Det är lördag kväll i Baku, människor överallt och trängseln är stor. Folk draperar sig i azerbajdzjanska flaggor. De har målat sina kinder i de nationella färgerna rött, blått och grönt. De har på sig sina finaste kläder. På gatorna dansas det folkdans. Några killar spelar trummor och en grupp människor har samlat sig omkring och klappar taktfast. När den svenska segern är ett faktum beger jag mig ut i folkhavet. Den blågula flaggan är med.
– Ät det du vill, det är gratis för dig, säger en fruktförsäljare.
Han har aprikoser, körsbär, mullbär och mycket mer. Han vill fotas med den svenska flaggan och jag får äta hur mycket jag vill. Det ska firas att Sverige har vunnit. Folk tycker om Loreen. För varje femte meter jag går hör jag det igen:
– Får vi ta en bild med dig? Snälla! Och så en till. Och med min kamera. Flaggan måste vara med. Vänta lite, jag också…
Det är söndag eftermiddag i Baku. Jag berättar om natten innan för Loreen där vi sitter på svenska delegationens hotell. Det finns en liten innergård med solstolar och swimmingpool, dock är vädret lite ostadigt så vi sitter inomhus. Loreen själv dricker en Red Bull. Hon är glad och skrattar åt min berättelse. Även om hon inte var ute på stan natten till söndag, så har hon sett Baku. Flera sidor av staden.
– Vad är ditt bästa minne från Baku, frågar jag, förutom själva segern som ju är i en klass för sig?
Loreen tänker sig om ett tag.
– De modiga människorna, svarar hon. Möten med fredsaktivisterna, med folk som vågar. Jag önskar det även hade blivit ett möte med hbt-aktivisterna.
Jag berättar då om mitt möte med en hbt-aktivist som vågar, den unga killen vid namn Vugar som outades av en landsman när han kysste en annan kille. Loreen lyssnar. Det är uppenbarligen en mycket reflekterad segrare jag har framför mig. Det känns att hon är intresserad och engagerad när hennes ögon tittar på mig bakom luggen. Loreen frågar om Vugar.
– Vad känner han själv nu?
Min intervju känns inte längre som min intervju. Det känns som vårt samtal.
– Vugar är ledsen över det som hände eftersom det innebär en risk, förklarar jag. Samtidigt vet han vilket land han lever i och är medveten om riskerna.
– Å ena sidan, säger Loreen, är det en integritetskränkning av personen. Men å andra sidan, ser man det i ett bredare perspektiv är det precis sådant som behövs. Folk måste helt enkelt bara acceptera att homosexualitet existerar, så för mig är det positivt. Samtidigt kan det inte vara så kul att riskera sitt liv för det, det funkar ju inte heller.
Vi verkar vara ganska överens, för det är faktiskt sant. Alla samhällen behöver utmanas. Det måste finnas utrymme för att tänka annorlunda, för att bete sig annorlunda och för att vara annorlunda än majoriteten. Och förändringar kommer bara genom påtryckningar, genom exponering och att människor vågar. Jag blir uppmärksammad på att mina minuter med Loreen snart är förbi.
– Men tillbaka till dig Loreen, vad kommer hända nu de närmsta månaderna? Kommer allt bli upp och ner för dig?
– Nej, jag är strateg. Det kommer en video som är väldigt arty-farty. Album kommer fixas och nästa singel kommer jobbas på. Det kommer vara spelningar, en liten miniturné nu under sommaren. Men vi måste ju tänka om lite grann med tanke på det som har hänt.
Gick tiden så snabbt, tänker jag. Jag tackar Loreen och frågar henne vad hon till slut vill säga till Qx läsare och den azerbajdzjanska hbt-rörelsen? En hälsning som redan plockats upp av azerbajdzjansk media.
Vad Loreen sa, ser vi här:
Uppdaterad 2017-09-27
