Jessica ger tjejerna en chans inom pingisen

Som barn älskade Jessica Larsson fotboll och hade en stadig karriärkurva. Men spelandet tog slut när hon drabbades av ansträngningsastma. Föräldrarna fick henne då att istället satsa på pingisen, en annan sport hon utövat som liten. Snart var hon på väg uppåt även där.
– Jag kan inte göra nåt halvdant, jag måste göra allt ”all in”, säger hon när vi ses på ett café när hennes gamla träningshall vid Gullmarsplan.
När Jessica var 16 flyttade hon från hemorten Arvika till Gävle för att plugga och där började hon spela professionellt. Hon hade sex träningspass i veckan och tävlingar varje helg, vilket tog henne uppåt hela tiden.
– Jag spelade för en klubb i elitserien och sista året kom vi på fjärde plats, och 2009 tog jag SM-silver i ett tvåmannalag. Men sen la jag av i två år eftersom en massa spelare hoppade av eller flyttade.
Jessica flyttade då till Stockholm, såg en annons som efterlyste pingistränare och så kom hon in på det spåret.
Idag spelar Jessica fortfarande professionellt, för Ängby SK som just nu ligger i Division 1 men som stadigt klättrar mot elitseriespel. Dessutom driver hon en av Sveriges största pingisbloggar, som hon ständigt uppdaterar. Men främst tränar hon unga tjejer. Hon har två grupper i veckan, 7-10 år, och över 11 år. Plus en motionsgrupp för äldre spelare.
– Men de lattjar mest, säger Jessica med ett leende.
För två år sedan började hennes satsning på att få in unga tjejer i pingisvärlden och idag kör hon stora läger över hela Sverige.
– I pingisen är 10 procent av de licensierade spelarna tjejer. Det är snett och jag vill ändra på det. Det fanns inga förebilder för mig som liten och jag vet att det finns massor av tjejer därute som behöver en push. Jag vill ge dem den, och jag vill verkligen ge dem som är där mina 100 procent. Vill de bli bäst i Sverige, så kör vi säger jag.
Vad kan du som kvinnlig tränare ge dem, som en man inte kan?
– Jag tror att männen inte vågar köra lika hårt med tjejerna som de gör med grabbarna. Jag tränar alla likadant. Jag sänker mig inte för att jag kör med tjejer, utan kör lika hårt med dem. Dessutom är det en extra trygghet för en tjej att se att kvinnor också kan bli nåt inom pingis.
Jessica är ensam kvinnlig tränare för unga tjejer i Sverige, och hösten är fullbokad av träningar, läger och inspirationsdagar.
Men varför är det då så få tjejer inom pingisen?
– Pingis är en mentalt krävande sport där man bara har sig själv att skylla om det går dåligt, och sig själv att klappa på axeln om det går bra. Jag tror att tjejer mer hänger i grupp och är beroende av varann, medan en kille kan gå in och kötta träning och struntar helt i det sociala.
Och lite sådan var Jessica. Som liten beskriver hon sig som grabbig och ganska extrem. Det var inom sporten hon fick polarna. Och självförtroendet.
– Jag var ganska blyg annars, men när jag sportade fick jag en roll. Jag blev starkare och hittade mig själv.
Hur har du bemötts som tränare?
– Jag tycker jag tas emot överlag bra. Men det händer fortfarande att föräldrarna går fram till min manliga kollega om de vill prata. Jag vet inte varför det är så, han får liksom automatiskt mer pondus. Det är tråkigt att se. Och ibland när man möter folk så vet de inte hur de ska behandla mig om jag inte beter mig typiskt kvinnligt.
Finns det många flator inom pingisen?
– Det finns en hel del, både i Sverige och världen. För de som orkar fortsätta att spela är de som är lite tuffare och det är ofta flator (skrattar). Däremot har ingen bög kommit ut på professionell nivå så vitt jag vet. Men jag upplever pingisen som en tillåtande miljö, och jag har inte stött på någon homofobi. Men det är klart att det är skillnad från klubb till klubb.
Jessica säger själv att hon egentligen aldrig kommit ut. När hon var 16 flyttade hon från Arvika till Gävle för att plugga och sporten hade hela hennes liv tagit fokus från allt annat.
– De var bara idrott i min hjärna, men så en dag så fick jag tid att tänka och då bara slog det mig. Men jag tror att alla fattat det långt innan jag själv (skrattar).
Du skrev till QX, varför?
– Jag känner att jag vill nå ut till fler inom HBTQ-världen. Det arbetet jag har gjort och gör nu känner jag har gjort stor skillnad för många människor. Framförallt för de ungdomar som kanske inte riktigt har hittat sig själva eller känner att dom inte riktigt passar in någonstans. Jag har själv varit i deras situation och jag vill vara den förebilden jag inte hade när jag var yngre. Jag har valt att alltid vara tydlig med vem jag är och att man kan lyckas inom idrotten oavsett om man tillhör normen eller inte. Till min pingishall är alla välkomna!
Vad skulle du säga är dina största meriter?’
– Förutom SM-silvret så ser jag Eurogames som en av mina största meriter. Jag tog medaljer i alla klasser jag ställde upp i. Det blev bronsmedalj i singel, dubbel och mixeddubbel. Men det jag ser som den största meriten från Eurogames är ändå uppdraget jag hade som sportsmanager. Att jag under nästan två års tid fick förmånen att jobba med något jag brinner lite extra för – allas rätt till att få idrotta. Pingisdagen under Eurogames är helt klart en av de finaste dagarna hittills i min pingiskarriär och jag hoppas att jag kommer få göra liknande arbete i framtiden.
Vad gör du när du inte sysslar med pingis?
– Jag hänger med sambon, festar, åker till polare ute i Sverige…jag är dålig på att vara hemma och bara dra på en film i soffan. Det måste hända nåt hela tiden. Jag tycker inte om att vila.

LÄS ARTIKELN SOM PDF I QX NOVEMBER ”=!&