Marcus, för tio år sen kom du ut i QX, och prydde omslaget, vad minns du av dessa dagar som följde?
– Jag minns att jag var så sjukt nervös dagen innan det skulle släppas. Jag var rädd för vad som skulle hända men det var också en lättnad att släppa på det. En märklig kombo… Jag hade svårt att sova natten innan, och var uppe med tuppen för att posta på mina egna sociala medier när QX skulle släppa nyheten. När allt var ute så var det bara att vänta och hoppas på det bästa.
– Jag hade aldrig trott att responsen skulle vara så himla positiv. Att så många skulle kontakta mig med kärlek. Stödet från Amerikansk Fotbolls-Sverige och alla mina vänner och bekanta. Det var helt överväldigande. När det började sprida sig runt om i världen så började meddelanden dimpa in från alla håll. Det var helt sjukt! Helt klart en av de viktigaste dagarna i mitt liv skulle jag kunna summera det som.
Marcus fick sitta i intervjuer med Nya Wermlands tidning, Aftonbladet, Expressen, SVT, Sveriges radio och med journalister från USA, Mexiko, Argentina, Tyskland, Malaysia…
– På ett sätt är det svinbra med alla uppmärksamhet, men det är inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag ville bara att det skulle komma ut, men att det är med i varje tidning och TV kanal känns lite konstigt.
Kommer du ihåg att du skrev ett brev till QX och ville ha hjälp att stänga garderobsdörren en gång för alla?
– Ja, det kommer jag aldrig glömma. Jag mådde ganska dåligt en kväll och natt. Jag kände mig nog inte redo eller stark nog att berätta för andra. Jag hade berättat för familj och några kompisar, men jag vågade inte berätta för alla. Idag kan man ju undra varför… Men jag tänkte att jag skriver ner allt jag tänker på, som jag vill säga och lätta på.
Marcus skrev bland annat:
”Varför skriver jag då denna text till er? Jo.. Jag vill att folk ska se att jag, precis som alla andra, är en människa. En homosexuell människa som nu skiter i allt jag tidigare tänkt och som nu vill kliva fram som en stolt bög trots att jag tävlar och tränar på högsta möjliga svenska nivå i en av de manligare sporterna som finns. Jag är redan den jag vill vara. Den jag alltid varit. Men jag vill inte längre stå med garderoben öppen, redo att hoppa in i den när jag behöver. Hjälp mig stänga skiten och ta klivet ut mot ett bättre och roligare liv utan begränsningar!”
– Efter lite googlande hittade jag en mailadress till er och jag tänkte att ni kunde ta emot mitt brev, kanske ge mig några styrkeord och hjälpa mig komma vidare. Jag hade ingen tanke på att det skulle bli ett omslag eller att det skulle bli världsnyhet. Jag behövde bara någon som kunde förstå och hjälpa mig i situationen. Och det var ju du Anders. Jag är evigt tacksam att det var du, och att du tog hand om brevet på bästa tänkbara sätt.
Tack vad glad jag blir. Det är ju mitt jobb att fånga upp såna här berättelser och vårda dem. Men berätta, hur har dessa tio år utanför garderoben varit?
– Det har varit en fantastisk resa. På något sätt känns det som att dörrar öppnades för tio år sedan. Jag fick möjligheten att fortsätta med amerikansk fotboll och arbeta i Stockholm. Så jag flyttade dit. Jag träffade massor av nya vänner och fick helt andra möjligheter i livet och i karriären. Men för snart fem år sedan blev jag kär i en kille och flyttade för ett år sedan tillbaka upp till Vemdalen och njuter av tillvaron här. Jag reser, träffar vänner, driver eget och gasar på med det vi hinner och orkar.
Håller du fortfarande på med amerikansk fotboll?
– Jag gjorde min sista match sommaren 2019. Jag följer självklart mina gamla lag fortfarande och dyker upp på några matcher, men jag är inte aktiv tränare eller spelare längre.
Hur är det med kärleken?
– Jag får svara 12/10 (skrattar), jag bor med min kille i Vemdalen och har det hur bra som helst.
