Den första dagen präglades av svårigheter för arrangörer och deltagare. De arenor som var bokade för idrottsaktiviteterna, samt de hotell där idrottare och andra medverkande skulle bo drog sig samtidigt hastigt ur arrangemanget. När vi anlände till den planerade presskonferensen, som skulle hållas i samma lokal som kvällens invigningsfest, var gatan utanför full av polisbilar och ingången till byggnaden spärrad. Flera deltagare och medarbetare från Ryssland vågade inte närma sig lokalen av rädsla för polisen. Senare nåddes vi av information att ett bombhot riktats mot Open Games och att byggnaden hölls stängd för att polisen skulle söka igenom lokalerna. Presskonferensen hölls istället på en parkeringsplats i anslutning till byggnaden.
En liten skara väntade i kylan i flera timmar innan vi sent på kvällen fick en ny adress för öppningen. Förflyttningarna mellan olika platser skedde under stort hemlighetsmakeri och med väntetid emellan på ett överfullt Mc Donalds. Öppningsceremonin slutligen på ett café med ungefär 150 deltagare och arrangörerna var trots allt väldigt nöjda.
”Vi tackar alla deltagare och gäster som var starka och modiga nog att stanna med oss utan att ge upp. Ni var här, ni såg allt med era egna ögon. Så låt världen få veta sanningen om hur det var att öppna Rysslands första Open Games.”
Bara de som deltar i spelen och har förregistrerat sig får information om var de olika aktiviteterna ska ta plats. Kort innan mötestiden kommer denna information och sedan träffas vi på en utsatt punkt för att tillsammans ta oss till idrottsarenan.
Torsdagen innehöll ett schema med badminton, bordtennis, konståkning och en konferens om mänskliga rättigheter. Badmintonen och bordstennisen avlöpte väl, fast i andra lokaler än det först var tänkt.
Vi själva skulle delta i skridskoåkningen och det hela började med att två arenor ställde in. Slutligen gick vi till en tredje allmän skridskoarena där barn och vuxna betalade för att hyra skridskor och åka ett tag. Vi fick en fin stund i solen innan hela arenan stängdes ner och alla ombads lämna isen då ett ”tekniskt problem uppstått”.
Vakterna meddelade att någon ringt polisen och sagt att konstiga människor (vi) befann sig på isen. Från skridskobanan gick vi vidare till en konferens om mänskliga rättigheter. Efter fem minuter i lokalen släcktes alla lampor. Det var en inte helt angenäm känsla att sitta i kolmörker, men aktivisterna här peppade och bad oss fortsätta prata i ljuset av mobiltelefonerna. Efter ytterligare några minuter meddelades att vi måste lämna platsen. För andra kvällen i rad hamnade vi på Mc Donalds.
När vi pratar med de andra deltagarna får vi olika versioner av vad det är som händer. Klart är att någon inte vill att Open Games ska ta plats, men många andra rädslor spelar också in. Några är rädda för polisen, andra är rädda för nynazister, ytterligare någon är rädd för ortodoxa kristna.
Alexander Agapov, styrelsemedlem i Open Games berättar att vi är på Mac Donalds igen för att det är lätt att smälta in där, det är alltid överfullt. Alexander delar också med sig av sin teori kring de trakasserier som Open Games systematiskt utsätts för.
– Det finns två möjligheter, den ena är att vi är infiltrerade och den andra möjligheten är att den ryska federationens federala säkerhetstjänst kontrollerar våra telefoner och på så sätt vet vart vi ska vara hela tiden.
Trots motgångarna visar organisatörerna gott mod, de säger att händelseutvecklingen är ungefär som de hade väntat sig och att de är glada över de aktiviteter som faktiskt sker och det stöd som deltagare ger. Samtidigt uppstår det emellanåt revor i den positiva stämningen. Vid ett tillfälle börjar en av arrangörerna gråta när han ska ge vägdirektioner till deltagarna. Senare på kvällen när vi sitter trötta på Mac Donalds, igen, frågar han ”Om man inte får idrotta, vad får man egentligen göra då?”
Tidigare om Open Games: Gayidrotts-evenemang stoppas i Moskva
Uppdaterad 2021-08-30
