Bonjour Ouissem, du har tunisiskt påbrå och växte upp i södra Frankrike. När upptäckte du fotbollen?
– Väldigt tidigt, jag lärde sig spela fotboll på gatan mellan hyreslängorna i Beisson där jag bodde, en fattig förort till Aix-en-Provence.
När du var 13 upptäcktes du av fotbollsklubben Toulouse FC.
– Ja, jag blev scoutad. Det var många unga killars högsta dröm, inte minst bland dem som hade samma bakgrund som jag. I fotbollen fanns pengar, ära och berömmelse. Och jag älskade fotbollen. Så jag flyttade hemifrån för att förverkliga min dröm.
Under tiden som du tränade för att bli professionell spelare dolde du din homosexualitet. Varför?
– För att det var en så homofobisk miljö. Jag insåg redan som liten att jag gillar killar. Men jag kunde inte acceptera det själv. Man lever i en bubbla som homosexuell fotbollsspelare, en homofob bubbla.
Du har berättat att varje dag när du lämnade ditt sovrum så tog du på dig en mask och betedde dig som en straight man.
– Jag kämpade mot mig själv, det tog mycket energi att leva på det viset. Jag kände mig som en fånge med min hemlighet.
Var det någon som anade att du var gay?
– Nej. Många i fotbollsvärlden har en schablonbild av bögar, de tror att det syns på utsidan, att du är feminin och fjollig. Och jag passade inte i den mallen. Det var helt otänkbart att en bög ens kunde vara fotbollsspelare. Dessutom gjorde jag mycket för att dölja min läggning.
Som vadå?
– Jag kunde berätta för killarna i laget om påhittade tjejer som jag dejtade, bara för att vara som de andra. Det var en mycket grabbig miljö. Utöver idrotten var det tjejer man pratade om, attityden var sexistisk.
Du avverkade också ett tiotal terapeuter?
– Ja, de sa åt mig att acceptera mig själv för den jag var, men det var inte vad jag ville höra. Jag ville att de skulle berätta hur jag kunde bli hetero, jag ville bli straight. Så jag gick bara dit någon gång innan jag bytte till nästa…
Dejtade du killar under dessa år?
– Nej, aldrig. Men jag hade flickvänner. Inte som täckmantel, utan för att jag tänkte att det kunde göra mig straight. Jag hade fått lära mig att homosexualitet var ett ”val” och en ”livsstil”. Det smärtar mig när jag tänker på hur det måste ha känts för min sista flickvän. Jag kunde inte ha sex med lampan tänd, jag fick släcka och blunda. I skydd av mörkret visualiserade jag en man…
Idag presenterar du dig som fransman, arab, muslim och homosexuell. Men det var först när du var 20 år som du vågade erkänna för dig själv att du var gay.
– Då spelade jag för ett amerikanskt lag. Miljön i USA var både homofobisk och rasistisk. Jag tvingades skratta åt lagkamraternas skämt, jag vantrivdes. Jag åkte till New York för att fundera över vad jag ville göra i framtiden. Det var där som jag för första gången vågade säga: ”Jag är gay” högt till mig själv.
Där och då övergav du också din fotbollskarriär…
– Ja, det kändes omöjligt att fortsätta. Samtidigt var det, och är fortfarande, en stor sorg. Jag älskar fotboll. Men jag upplevde inte att det gick att vara bög och professionell fotbollsspelare.
Istället flyttade du till London och började plugga.
– Det var skönt på ett sätt, jag kunde börja gå ut och träffa killar. Samtidigt var jag periodvis nere efter att ha gett upp fotbollen, det var ju min identitet och min dröm. När studierna var klara började jag jobba.
Hur var dejtingen?
– Ett par år efter att jag kom till London lanserades Grindr så jag kunde få kontakt och träffa killar. De enda gränser var de jag själv satte. Men även om appen skapade nya band så innebar den att folk plötsligt stod med näsan i mobilen varje gång man var på en bar. Jag som är social ville ju hellre umgås (skrattar).
Vad tyckte du om gayvärlden?
– Bara något år efter att jag kom till England gick jag i min första Prideparad. Självbejakandet bland homos var fantastiskt. Visst såg jag de gränslösa sidorna av gayvärlden också, men jag förlorade aldrig kontrollen.
När kom du ut för din familj?
– Det var i 26-27-årsåldern. En dag ringde en av mina systrar. Hon berättade att mamma trodde att jag höll på att radikaliseras och bli terrorist. Jag var ju så sluten och hemlighetsfull. Det kändes hemskt. Så jag berättade för mina systrar.
Ett par år senare berättade du även för din mamma…
– Tidigt insåg jag att mamma skulle bli svårast att komma ut för. Det berodde på mycket, främst religiösa och kulturella skäl. Jag var hennes enda son och mannen i familjen, min far hade gått bort när jag var liten. Hon hade fostrat fem barn på egen hand.
Hur berättade du?
– En dag tog jag mod till mig. Jag sa: ”Mamma, om jag inte har haft några fler relationer med kvinnor så beror det på att jag har haft relationer med…” Ilskan spred sig i hennes ansikte, hon drämde näven i bordet: ”Nej du! Inget sånt här hos mig!”
I boken skriver du: ”Jag, den perfekte sonen – sportig, studiebegåvad, respekterad i området och alltid omgiven av söta flickor – skulle jag vara bög?”
– Mamma kunde inte ens titta på mig längre. Hon grät, skrek och sa något som jag aldrig kommer att glömma: ”Du är en förbannelse för den här familjen! Vi skulle ha gjort något åt dig när du var liten!” Efter det pratade vi inte på två år.
Hur är er relation idag?
– Redan när jag berättade gjorde jag klart för mamma att jag skulle finnas här den dagen hon ville prata, att min dörr alltid stod öppen. Det tog sin tid, men idag står jag och min mamma varandra närmare än någonsin. Hon har inte bara accepterat mig för den jag är – hennes synsätt har förändrats helt. Hon försvarar till och med gays på sociala medier (skrattar). Jag känner mig mycket stolt över henne.
Det är svårt att inte bli berörd av din bok och din historia. Vad är ditt viktigaste budskap?
– Jag har burit på så mycket skam, oro, självförnekelse och osäkerhet. Många med samma erfarenheter har hittills varit osynliga. Med min berättelse vill jag göra upp med den homofobi, rasism och sexism som fotbollen ännu brottas med. Men också visa att det går att acceptera sig själv till slut.
Vad vill du säga till den unge idrottare som tycker om både fotboll och killar?
– Att du kan älska bådadera! Idrotten är menad för alla och ska föra människor närmare varandra. Alldeles för länge har HBTQ-gemenskapen varit utestängd från världens populäraste sport. Men den tiden är förbi nu. Så sparka boll – och glöm aldrig att ha roligt under tiden.