Guillaume Cizeron är 26 år, född i Frankrike och kom ut som gay på instragram tillsammans med sin pojkvän. Guillaume har tillsammans med sin isdanspartner Gabriella Papadakis vunnit VM fyra gånger, ett silver i OS och blivit både fransk mästare och Europamästare flera gånger.
Filip, vad var din reaktion när Guillaume Cizeron kom ut?
– Att det är oerhört positivt att allt fler konståkare i världstoppen nu vågar vara helt öppna med sin läggning. Det är färre än vad man kan tro som vågar ta det steget.
Var det oväntat?
– Jag kände till det eftersom jag sett honom på flera tävlingar tillsammans med sin kille, däremot var jag inte medveten om att han väntat med att berätta i medierna om sin läggning.
Hur stor uppmärksamhet fick nyheten i konståkningsvärlden?
– Inte så oerhört mycket, de flesta kände till det. Däremot tror jag att det fick ett ganska bra genomslag i Frankrike, eftersom Guillaume och hans partner Gabriella fått mycket uppmärksamhet för sina fantastiska åk och alla guld de vunnit.
Vad betyder det att en stjärna som Cizeron kommer ut?
– Det är förstås viktigt, och jag önskar att det vore en självklarhet för alla att göra som Guillaume Cizeron. Men många av konståkningens stora stjärnor kommer från länder där det inte nödvändigtvis är lika enkelt att vara öppen med sin läggning som i Sverige. Jag tänker främst på de manliga åkarna från Ryssland och Japan.
Finns det en allmän tro att ”alla killar i konståkning är gay”?
– Ja, absolut. Och påståendet sägs ofta på ett sätt som får oss att tro att det skulle vara något dåligt. Jag tror dessutom att det kan vara lätt att stirra sig blind på exempelvis kläderna, och att det finns en missuppfattning om att heterosexuella män under inga omständigheter kan tänka sig att bära färgglada, iögonfallande kläder och röra sig till musik. Det är ju en ganska märklig fördom egentligen.
Den olympiske mästaren från 2002, Alexei Yagudin, önskade livet ur den öppet homosexuelle amerikanen Adam Rippon i sociala medier.
Skulle du säga att konståkning är en konservativ sport?
– Delvis, det beror på var i världen man är. Men man kan konstatera att det först i år lades till en mening i de internationella etikreglerna om att diskriminering av konståkare på grund av sexuell läggning är oacceptabel.
Ja, det var väl inte en dag för tidigt…
– Nej, men konståkningens viktigaste stormakt är Ryssland, där det som bekant är oerhört svårt eller omöjligt att vara öppet homosexuell och allra minst om man är en känd person. Renodlad homofobi är inte ovanlig i konståknings-Ryssland vilket vi tyvärr fick se prov på alldeles nyligen när min forne favorit genom alla tider, den olympiske mästaren från 2002, Alexei Yagudin, önskade livet ur den öppet homosexuelle amerikanen Adam Rippon i sociala medier. Och detta för att Rippon hade uppmanat folk att stödja Black Trans Lives Matter-rörelsen. Ursäkten från Yagudins sida kan sorteras in under ”jag har inget emot bögar, så länge jag inte behöver se dem”-kategorin. Det var fullständigt vidrigt att behöva bevittna, men tyvärr är det så homosexuella behandlas i Ryssland, och därigenom också manliga konståkare. Ingen där kopplar ens samman sporten med homosexualitet.
– I Japan och USA, de två andra dominerande konståkningsländerna, är läget kanske inte riktigt lika illa, men det är fortfarande ganska konservativa länder där det är en gigantisk ekonomisk risk att komma ut som homosexuell om man är en stor stjärna.
Var du öppen när du tävlade i konståkning?
– Nej, jag väntade till efter jag slutat tävla 2006, och det skäms jag en del över i dag. Anledningen att jag väntade var nog just att jag var så oerhört påverkad av att hela tiden få höra att ”alla killar som åker konståkning är gay”, och samtidigt veta att så inte var fallet. Jag ville inte att mina kompisar som inte var gay i sporten skulle behöva utstå gliringar bara för att jag var gay. Jag förstår ju nu hur dumt det låter, men just då var det så jag kände. Jag hade också hört att vissa tränare i Nordamerika vägrade träna homosexuella killar. Jag vet än i dag inte ens om det var sant, men det var ett rykte som fanns då.
Hade du tänkt annorlunda om du hade tävlat i dag?
– Jag tror och hoppas det. Jag vet att Svenska Konståkningsförbundet varit tydligt med att ingen ska behöva tveka inför att komma ut här.
Hur bra var du?
– Jag hade velat bli ännu bättre, förstås (skrattar). Men jag lyckades ta tre SM-guld, och jag fick tävla ett VM, ett EM, och två junior-VM. Jag lyckades också ta en plats för Sverige till OS 2002, men Sveriges Olympiska Kommitté valde tyvärr att inte skicka någon svensk konståkare det året.
När får vi höra dig kommentera konståkning nästa gång?
– Jag önskar att jag visste, jag saknar det oerhört. Jag jobbar ju till vardags som programledare och reporter på TV4Nyheterna, och kunde lånas ut som kommentator till TV4Sporten när vi hade TV-rättigheterna till VM eller EM i konståkning. Men nu har allt köpts upp av konkurrerande bolag som jag inte kan jobba extra för. Lyckligtvis är jag också konståkningsdomare, så jag får ändå behålla en del av min kontakt med sporten.
Uppdaterad 2020-09-04
