När en sexårig William Seth-Wenzel såg bästa kompisens storebröder utöva kampsport fastnade han direkt. Tillsammans med bästisen testade de och fastnade för ju-jutsu, främst för den mångsidiga sporten men också den tuffa kampsportens disciplin. Kompisen slutade i högstadiet, men William fortsatte. Medan kompisarna spelade mästerskap i fotboll på grusplaner i Stockholmsförorter åkte William ut i Europa för att tävla i ju-jutsu. Som 15-åring blev han uttagen i juniorlandslaget och blev seniorutövare när han var 17. Men hängivenheten hade ett pris.
– Jag offrade mycket socialt. Under gymnasiet när kompisarna festade på helgerna åkte jag på tävlingar. Till slut tog de för givet att jag aldrig kunde vara med eftersom jag aldrig var hemma.
Efter gymnasiet jobbade William och fortsatte med träningen vid sidan om. Men snart ville han som många andra kompisar ut och resa. Så tog han en totalpaus från ju-jutsun. Men med en EM-seger och ett World Games-brons i bagaget var det allt annat än vad landslagsledningen ville höra från en av sina mest lovande atleter.
– De sa att om jag pausade så fick jag börja från noll när jag kom tillbaka. Jag skulle bli tvungen att kämpa mig in i landslaget på nytt.
Det tände något inom William. Han tog sin ju-jutsu-paus i nio månader, reste i Asien, kom hem i april i fjol, och började träna direkt. Redan i början av juni 2018 vann han EM och därefter VM i november.
– Jag var förvånad, för jag trodde jag tappat mer. Men det tog bara två månader att komma tillbaka, 14 års erfarenhet försvinner inte så lätt (skrattar). Och jag behövde pausen, för när jag kom tillbaka gjorde jag det för att jag verkligen ville och inte för att jag behövde.
Hans VM-guld gav dock inget extra klirr i kassan. Den enda inkomst William har av sitt sportande är två privata sponsorer som ser till att han får omkring en månadslön varje år.
– Det är lite trist att vara bra på en sport som inte är ekonomiskt givande, men det har jag vetat hela livet.
Känner du att du får cred för det du gjort inom ju-jutsun i Sverige?
– Jag utövar en sport som inte alls är exponerad i Sverige, och att då trots allt få artiklar i Sportbladet och DN , och nån minut i Sportnytt ser jag som stort.
Jag läste nånstans att du är svensk ju-jutsus största stjärna…
– Haha, det är smickrande att höra. Men det har gått bra för mig, och Fredrik Widgren. Han och jag har presterat parallellt genom hela karriären.
Okej, vad är då ju-jutsu? Från början är det en stridskonst inom kampsporten budo och som idag har flera stilar. William utövar sport-ju-jutsu som har ledorden sport och motion. Den är en blandning av karate, judo och brottning, vilket gör att William kan träna karate och judo också.
– Det är lite som sjukamp, man lär sig många olika saker och ska vara bra på allt.
Men trots att han just är på topp är William kluven till framtiden inom sporten.
– VM är det största du kan vinna, eftersom ju-jutsu inte är en OS-gren än. Så vad ska jag göra nu? Inom till exempel simning och fotboll finns det pengar att tjäna, det gör det inte här. Den är ingen stor publiksport, och vi får inte betalt av landslaget. Så ska jag kämpa för ännu ett VM-guld och offra studier och det sociala? Det är mycket man ger upp.
I sommar har William jobbat på Sturehof i Stockholm, och i höst fortsätter studierna på KTH.
– Jag vill inte planera mitt liv kring sporten. Då får man inte äta som man vill, eller festa och så, och jag vill njuta av livet. Jag måste fatta ett beslut i sommar.
För två år sedan kom William Seth Wenzel ut. Men det dröjde drygt ett år innan han berättade om det i sportsammanhang.
– Det är en viss jargong i omklädningsrummen. Killar pratar om vilken tjej de låg med i helgen, och då säger man inte ”nej, men jag gillar killar”. Så jag höll mig borta från det sociala. Jag klarade inte av att ljuga.
Men när William träffade och blev ihop med sin sambo Pontus bestämde han sig för att komma ut genom att ta med honom när han tävlade.
– Skulle jag ha ett seriöst förhållande kunde jag inte gömma det. Så jag presenterade Pontus som min kille. I Sverige var det inte alls konstigt att berätta, även de mest machodrivna killarna var positiva. En av mina sponsorer, som driver ett ställningmontagesföretag, skickade till och med mess och tackade för att jag vågar vara öppen och inspirera andra. Det gav mig självförtroende.
På de internationella tävlingarna har det varit lite annorlunda. Andra atleter har kommit fram och frågat om det stämmer att William är gay. De har sett Instagram-bilder på William och Pontus, och vill få det bekräftat.
– Så skulle svenskar aldrig göra, gå fram och fråga om något som är så uppenbart liksom. Men de flesta har varit coola när jag sagt att jag är ihop med Pontus.
Notera ”de flesta”. I våras hittade fyra unga bosniska kampsports-killar Pontus på Instagram och kommenterade en bild där han och William pussas. På bosniska skrev de kommentarer som ”knulla din mamma” och ”jävla parasiter”.
– Jag har aldrig fått aktivt hat för min läggning, och blev förbannad. Dom kränkte mig när dom kränkte min pojkvän. Så jag kollade upp deras namn och skrev till vårt landslags förbundskapten, Michael Kuntz, som blev rasande och tog det till förbundsnivå i Bosnien. Det slutade med att killarna skrev en lång ursäkt till mig och Pontus.
– Det var viktigt att styrelsen tog det seriöst och dessutom skrev en skriftlig ursäkt till min landslagsledning. Det visar att sporten står för bättre värderingar än vad många tror. Att de verkligen står för värdeord som gemenskap och öppenhet.
Varför blev det Pontus?
– Det var första gången jag verkligen klickade med någon efter att jag erkänt för mig själv att jag gillade killar. Första halvåret jag dejtade grabbar tänkte jag fortfarande att det här var en fas och att jag sen skulle träffa tjej, skaffa barn och leva Svensson-liv. Men när jag träffade Pontus kände jag mig bekväm med att umgås med honom och att visa det för andra. Och nu har vi varit ett par i drygt ett år.
I tonåren hade William flickvänner och hade inte riktigt reflekterat över sin läggning. Men efter att ha fått känslor för en killkompis började han grubbla.
– Jag insåg då att jag är en helt annan person än vad utgett mig för att vara. Bilden av mig hade alltid varit en machokille som höll på med kampsport. Skulle folk i min omgivning nu se annorlunda på mig för att jag gillar killar? Det är många tankar som gick… Så jag började komma ut, för vänner och familj, och det gick bra. Jag har vuxit upp med en moster som är lesbisk, vilket gör att jag ändå visste att mina föräldrar är okej med det.
– Och ser jag tillbaka finns det indikationer på att jag kanske inte var helt straight… som att jag alltid älskat Eurovision och Melodifestivalen. Så när jag kom ut föll bitarna på plats: Ah, det är därför jag alltid gillat schlager? (skrattar).
William har en väldigt nära relation med mamma, pappa och syster. Så nära att alla fyra har en sköldpadde-tatuering som förenar dem.
– Vi hade en sköldpadda i fem-sex år när det uppdagades att det inte var en hona utan en hane. Så vi alla bär en sköldpadda med både klackskor och herrhatt. Jag gjorde en, och på min student hade alla tre överraskat mig med att göra liknande tatuering.
Sedan ett år pluggar William industriell ekonomi, en relativt bred utbildning. Han vet nämligen inte exakt vad han vill men med den utbildningen kan han fundera under studietiden.
Vad gör du om tio år?
– Jag har ett jobb jag trivs med, bor med Pontus, har kanske till och med flyttat tillbaka till Nacka. Jag är inte aktiv på tävlingsnivå, det klarar inte kroppen, men nog aktiv inom klubben på nåt sätt.
Under alla mina år på QX kan jag räkna de manliga öppet homosexuella elitidrottarna på en hand, varför tror du att så få atleter är öppna?
– Det är så strikta normer som funnits länge och man måste jobba aktivt för öppenhet. Herridrotten lockar många machomän som är heterosexuella och har en viss jargong. Som gay sticker man ut, därför hoppar många av innan de kommer upp på hög nivå. Och de som är gay vågar inte komma ut. Jag har under mina år inom sporten sett att fler vågar visa att de är gay, så det går åt rätt håll. Men vi måste våga prata om det, och visa att vi finns.
– Efter att jag var med på OutSports, en amerikansk gaysida om idrottare, hörde många som höll på med kampsport av sig. Då kände jag verkligen att det är värt att våga vara öppen. Det måste finnas förebilder som visar att det inte är ett problem att ta steget ut.
Så talar en äkta världsmästare.
