Lotta Schelin: ”Jag har varit på Pride en gång, när jag trodde jag var straight”

Solen skiner över Kungsbacka när fotograf Peter Knutson och jag rullar in med tåget på Kungsbacka station på utsatt tid. Vi knallar bort till hotellet som ligger ett stenkast från perrongen och en stund senare kommer Lotta Schelin gående. Hennes mage syns på långt håll.
– Nu är det nära, säger Lotta och ler stort. Sista juli är det tänkt.
– Oj, utbrister jag och säger halvt på skämt att det kanske är lika bra att vi drar igång direkt så vi hinner.
Vi tar oss bort mot parken som ligger bredvid och börjar ta bilder på Lotta medan hennes fru Rebecca som är med går och köper kaffe till oss. Peter styr och ställer. ”Titta hit, näsan dit, vrid kroppen, ner med hakan”. Lotta gör som han säger, men till skillnad från många andra vi plåtat vill hon inte se bilderna i kameran.
– Det behövs inte. Jag litar på er, säger hon.
Sen sätter vi oss vid ett bord i parken. Det är dagen efter att det svenska damlandslaget hyllats av 30 000 personer på Götaplatsen i Göteborg. Sverige tog brons i VM och det har varit fotbollsfeber i landet i en månad. Fischer, Seger, Asllani, Lindahl är hjältar.
Lotta var på plats i Frankrike vissa dagar samt satt i TV4-studion i Stockholm som gästexpert.
– Det var lite speciellt, säger hon. Det var det första mästerskapet sen jag slutade som jag satt bredvid. Men jag kan inte säga att jag kände att jag ville vara med nere på plan, rent kroppsligt är jag inte alls där och jag vet hur mycket tid och arbete som krävs för att spela ett VM. Men det var ändå skönt att få vara med på ett hörn.
Trodde du att det skulle gå så här bra?
– Nej, jag trodde kanske som de flesta andra, en kvartsfinal hade varit fantastiskt. Jag vet ju att ett svenskt landslag kan slå vem som helst, men en bronsmedalj vågade jag inte tro på.
Har du varit i kontakt med tjejerna efteråt?
– Ja, absolut. Jag träffade alla på Götaplatsen när jag rapporterade för TV4. Det var otroligt kul att se alla, jag är så glad för deras skull.

Den som inte har superkoll på fotboll bör känna till att Lotta Schelin är en av Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare. Hon har spelat 185 landskamper och har ett OS-silver och ett VM-brons i bagaget, hon har spelat som proffs i Lyon i åtta år och vunnit den franska ligan varje år hon varit med. Dessutom har hon vunnit franska cupen fem gånger, Champions League tre gånger, fått Diamantbollen fem gånger och blivit uttagen till Fifas världslag. Hon är även den som gjort flest mål i landslaget – någonsin. Men förra året la hon av. Efter ett år av skador berättade hon i en känslosam intervju att hon bestämt sig för att lägga fotbollskarriären bakom sig. Då hade hon flyttat hem från Frankrike, hunnit vinna Svenska Cupen med Rosengård men samtidigt dragits med en besvärande nack- och huvudskada.
– Jag hade nog redan börjat fundera på vad jag skulle göra efter fotbollen, jag hade inte samma motivation längre. VM 2019 kändes långt bort, men det var en tuff smäll att tvingas ta beslutet att lägga av när det blev oundvikligt till slut. Det växte fram. Jag var inte villig att ta några risker och den sista smällen blev för komplicerad.
Hur är det idag, känner du av skadan?
– Ja, det finns inte en tanke på att jag skulle våga nicka en boll idag. Aldrig. Jag vet vad konsekvenserna blir alltför väl. Det är förmodligen en whiplash-skada som jag fått efter upprepat våld mot nacke och huvud. Det tar tid att bli bra, idag finns det saker jag vet att jag måste undvika, men jag kan leva ett bra vardagsliv. Det går framåt även om jag exempelvis inte kan träna än.
När du ser tillbaka på din karriär, vad är du mest stolt över? 
– Jag kan känna en stolthet i att jag lyckats hålla en så hög nivå över så lång tid. Att få spela en OS-final är nog ändå det största jag fått uppleva och att få spela mot Brasilien i Rio på Maracana inför 80 000 åskådare. Få saker slår det.
Hela Lotta Schelins 2016 var galet bra, hon vann Svenska Cupen med Rosengård, ligan i Frankrike med Lyon, cupen och Champions League och så blev det alltså det historiska silvret i OS. Svårslaget.
– Ja, säger Lotta. 2016 var ett riktigt bra år… (skrattar).
Det var året du flyttade hem, var du och Rebecca tillsammans då?
– Nej, inte då men vi blev det senare på hösten det året.

Jag har ju följt dig under många år, läst intervjuer och lyssnat på ditt sommarprogram, jag upplever att du har stark integritet och alltid hållit ditt privatliv just privat. Har det varit viktigt för dig?
– Jag har väl hela tiden känt att jag tycker att det är fotbollen som ska vara prio rent medialt. Jag har inte velat att fokus ska ligga på mitt privatliv, vem jag är tillsammans med, går man dit är det lätt att det hamnar där har jag märkt. Jag vet att Nilla Fischer har fått privata frågor om sin sexualitet efter en mästerskapsmatch, och där ville inte jag riskera att hamna. Det känns inte riktigt rätt för mig. Jag vill att det fokuseras på det jag gör, inte på hur jag lever eller med vem.
– Men det är väl det här med att kunna vara personlig men inte för privat, gränsen är hårfin. Jag har alltid varit öppen med nära och kära. Jag har ju aldrig ljugit eller dolt något. Sen är det en annan sak att välja prata om det offentligt. Jag är sambo, sen vad han eller hon heter har jag låtit vara osagt.
Hade du flickvän i Frankrike?
– Ja, det hade jag.
Var det tuffare att vara gay i ett fotbollslag i Frankrike än här hemma i Sverige?
– Man pratar överhuvudtaget inte om känslor på samma sätt där, alla håller ganska hårt på sitt privatliv. Det var säkert hälften av tjejerna i laget vars privatliv jag inte visste något om. Sen är det ju lite mer tabu i Frankrike att vara gay.
Föredrar du att kalla dig gay, lesbisk eller hbtq..?
– Ja du, jag vet inte. I USA säger de ju gay, men det menas väl mest killar då eller? Helt ärligt har jag aldrig hamnat i ett läge där jag har behövt att kalla mig varken det ena eller det andra. Jag är Lotta, det här är min flickvän, sedan får en kalla mig vad en vill.
– En kul grej var att min syrra skickade en liten film till mig där hennes äldste son säger ”tjejgay är helt okej”. (skrattar). Det lät så gulligt.
Saknar du tiden i Frankrike eller var du färdig?
– Jag var färdig, helt klart. De jag hängde med var fina människor, men vi har en annan mentalitet här hemma och den längtade jag hem till.
…och så kom tankar på att skaffa familj har jag förstått?
– Ja, men även att komma hem till Sverige och vara närmare pappa, mamma, syrran och mina vänner. Jag funderade mycket på vad nästa steg i livet skulle vara.
Om en man hade haft din karriär så hade han kunnat dra sig tillbaka och leva på inkomsterna han dragit in, kan du det?
– Haha, nja det kan jag inte säga. Där är fotbollen långt från jämställd och det finns mycket kvar att önska i den utvecklingen. Men jag är jätteglad för möjligheterna jag fått och jag behöver inte oroa mig just nu, men visst kommer jag behöva jobba i framtiden, men det hade jag velat göra ändå.

Hur träffades du och Rebecca?
– Vi visste ju om varandra sen tidigare, Rebecca har varit sportreporter på Göteborgs-Posten under många år och jag har spelat i allsvenskan sen jag var 17 så hon har intervjuat mig flera gånger. Sen började hon jobba som presschef för damlandslaget och då sågs vi oftare. Det är ju inte varje dag man träffar en ny person som man blir vän med, men sen var det nåt mer som…
– Det sa ju inte klick direkt heller utan det var i slutet av säsongen 2016. Vi var båda i förhållanden så det gällde att ta allt i rätt ordning och det var sjukt jobbigt att ta den biten och avsluta något med någon samtidigt som man är det lyckligaste man kan vara med någon annan.

Hur var det när du insåg att du gillade tjejer? 
– Oj, nu får jag gå tillbaka lite i tiden. Men det är klart att det tog lite tid att acceptera och förstå, men det var samtidigt lättare för mig eftersom jag redan hade många homosexuella vänner. Personer som jag lärt känna och tyckte om, så för mig var det helt normalt, men det är klart att jag funderade på hur andra skulle tänka och hur det skulle landa. Däremot var jag väldigt säker när jag berättade för mamma och pappa och de var självklart hur lugna som helst med det.
Var det självklart?
– Eller självklart ska jag inte säga, i min familj var det det, men jag har varit i situationer där andra haft problem med det, vänners familjer eller före detta flickvänners familjer som haft svårt att acceptera. Jag förstår att det kan vara en stor grej för många. Så den här kampen måste föras. Särskilt för dem som har det tuffare.
Är du en kamptjej?
– Jag har inte gått i något demonstrationståg eller så, men jag har väl försökt att ta kamper för olika saker när jag har fått chansen. Jag ogillar exempelvis orättvisor så jag har alltid kämpat för att komma tillrätta med dem i den mån det går, i alla fall försökt att belysa problematiken i de plattformar jag har haft att jobba med.
Kommer vi få se dig på Pride någon gång?
– Ja absolut, men inte i år, det blir svårt eftersom jag ska föda då, men vem vet jag kanske föder mitt under paraden. Det vore något.
– Jag var på Pride en gång när jag var straight, eller när jag trodde att jag var det (skrattar). Det var i Stockholm när jag var 17 år. Sen dess har jag aldrig varit med. Fotbollen har liksom stått i vägen och så har jag bott utomlands. Men jag minns när jag gick in på området i Tantolunden att jag ville att det skulle framgå på något sätt att jag minsann var straight. Efter typ fem minuter där inne släppte det helt och jag minns att jag tänkte, vem bryr sig. Det var en av de absolut roligaste upplevelserna jag har haft så jag skulle mer än gärna göra om det någon gång.

Du gifte dig 2017, hur var det?
– Fantastiskt, det var drygt ett år efter att Rebecca och jag blev tillsammans, vi var i Fiskebäckskil, det var dagen innan nyårsafton, ett vinterbröllop med 88 gäster.
Då måste ni ganska snabbt ha börjat prata om barn?
– Det var tidigt, absolut. Rebecca hade redan levt i ett förhållande med barn tidigare och jag var inte säker på att hon ville börja om tillsammans med mig. När man står där och är helt chockad av att man blivit kär och så undrar man om det här ens är möjligt. Jag visste ju vad jag ville i framtiden och jag vet inte om det gått om hon inte hade velat ha barn. Så det var ju bra att hon ville det.
Och nu är det snart dags. 
– Ja, nu blir det att vara mammaledig ett tag. Vi ska försöka vara föräldralediga tillsammans en hel del i början.
Och om barnet vill spela fotboll, vad känner du då?
– Absolut, säger Lotta. Det hade varit svinkul. Men det viktigaste är att han eller hon intresserar sig för en idrott överhuvudtaget. Det är en fin miljö att växa upp i med allt vad idrott innebär, som att visa respekt, känna tillhörighet, passa tider, att röra på sig. Idrott är viktigt.

Om vi blickar framåt, tror du att fotbollen kommer finnas med i ditt liv i framtiden?
– Ja, det tror jag. På något sätt, men jag vet inte i vilken form. Jag har kanske inte något sug efter att jobba som tränare, men jag tänker inte stänga några dörrar. Att vara expert i tv-studio är superkul, men sen finns det mycket att göra på exempelvis förbundet eller inom UEFA och Fifa. Så vi får la se…
Du är en förebild för många yngre tjejer, hur känns det?
– Det kan vara svårt att ta in ibland, men jag förstår ju det här med idoler, det hade jag själv när jag började spela. Jag vet att jag nästan höll på att dö när jag spelade med stadslaget och någon spelare var där som jag inte ens visste namnet på men som spelade för Landvetter i Allsvenskan. Det var så stort.
När fick du skriva en autograf senast?
– Idag faktiskt, jag har två brev i bilen som ska postas senare. Till Bertil och George. Det är två äldre herrar som ville ha min autograf. Så det är inte bara yngre fotbollstjejer jag får skriva autografer till…