Den som tittade på Finnkampen i år och var lite observant kunde se att en av de svenska killarna som sprang 400 meter häck hade målat naglarna i regnbågens färger. Det var Hampus Widlund. Han sprang in som trea i mål och hade bara någon vecka tidigare satt nytt personbästa på 51.07 på svenska mästerskapen, en tid som gav honom en plats i Finnkampen.
Men vägen till att våga springa i pridefärgade naglar var lång. I ett personligt brev på Facebook ett år tidigare berättade han att han är gay och att det hade varit både svårt och tufft att inse det och att våga erkänna för sig själv.
– Jag hade kraschat psykiskt och fysiskt och jag hade tuffa dalar i mitt mående och åt antidepressiva medel.
Jag visste att jag var gay, men jag vågade inte komma ut. Jag har aldrig känt att jag passat in bland machokillar och jag hade ju hört deras kommentarer om bögar. Så jag var mest med tjejerna, där trivdes jag bättre, men ibland kände jag att de ville vara själva och inte ha med en kille. Så jag var rätt ensam och höll mig på min kant. Men jag hade min löpning.
Hampus tränade och tävlade i 400 meter häck, vilket måste vara den värsta och mest påfrestande grenen i friidrott.
– Ja, det är hemskt, säger Hampus och skrattar. Jag har alltid ångest innan loppen eftersom man måste ta ut sig fullständigt. Så ser man släggkastarna som joggar till synes bekymmersfritt inför sina 3-6 kast och får fler chanser att prestera än bara ett lopp.
Hampus ska inte bara springa det snabbaste han kan i 400 meter, han ska dessutom hoppa över dessa jäkla häckar. Och han vet att han ska ta 13 steg mellan varje häck, allt är uträknat och måste flyta på om tiden ska bli bra.
Förra våren lärde Hampus känna en annan kille inom friidrotten. Som också var gay.
– Han hade väl på olika sätt förstått att jag också var det trots att jag aldrig yppat något om det. Men vi började hänga och det är tack vare honom jag är där jag är idag. Han fick mig att känna att jag kan vara omtyckta för den jag är. Han har verkligen betytt mycket för mig. Och vi är fina vänner idag.
Så när Hampus var redo att ta steget ut – efter 10 år av grubblerier – satte han sig vid datorn och skrev ett personligt inlägg på instagram och facebook, han skrev det på engelska eftersom han tyckte att det var lättare att uttrycka sig då. Här är delar av det.
”I never thought I would make an ”announcement” like this but I guess I somehow feel the need to share it. Because even though I’ve been raised by the best people in a time and country where it might be easy, it still can be the fucking worst. In 10 years time I’ve kept things to myself from fear of being hated and a subject of disgust. Such as I’ve hated and been disgusted by myself and also heard ”friends” talk about boys like me. This has destroyed me. Because I’m not straight. I’m not heterosexual. It’s been 10 long and lonely years of playing the roll of me and disguising my true self. Of constantly wishing I was secure enough to be the real me and say fuck you instead of laughing along.
Of never entirely fitting in or feeling wanted, with boys being the gay and with girls being the boy (as if that would matter). Of changing how I talk, walk, sit and stand all for the fear of appearing feminine and therefore never crossing my legs in public or admitting to liking almost exclusively female artists.
Of envying all the cool guys, either straight or gay and proud. Of feeling lika a failure because I’m gay but too afraid to dare show it. But most of all 10 years of loneliness. Of having no one but myself and building that great facade which allowed me to keep smiling and be the ”always so happy boy” though breaking down on the inside.
However, these ten years are in the past and now I can hopefully start fresh.
New me. Same me. Better me!”
Reaktionerna lät inte vänta på sig och Hampus hyllades för sitt inlägg och för att han äntligen vågade ta steget ut.
– Men jag var aldrig orolig att familjen skulle vända mig ryggen, jag har fina och kloka föräldrar och syskon.
Hur känns det idag ett år senare?
– Fantastiskt, jag kan vara mig själv, jag slipper låtsas vara någon jag inte är. Jag har rivit murarna och blottat mig och det är en sån lättnad att känna sig älskad för den man är.
Och så målade du naglarna i pridefärgerna i ditt första tv-sända lopp?
– Ja, för mig hade det betytt så mycket om någon löpare hade kommit ut och stått upp för sig själv när jag var liten. Så jag vill göra det för de som är unga idag. Att visa att det går att vara öppet gay och tävla i friidrott.
Finns det fler än du?
– Jag känner till några till, men kanske inte på den här nivån. De som finns kommer ofta ut när karriären är över.
Hur mycket tränar du?
– Mer eller mindre varje dag, sen jobbar jag halvtid på en skola.
Vad är ditt mål med löpningen?
– Jag har högt uppsatta mål, jag vågar drömma stort. Jag vill till VM och OS. Men nu går jag in i en hård träningsperiod och hoppas att kroppen håller.
Du sprang på 51:07 i augusti, vad springer du på i augusti nästa år?
– Jag ska springa under 50 sekunder, om det blir redan nästa år får vi se, men det hade ju varit grymt.
Dejtar du någon nu?
– Nej, tyvärr. Det hinner jag inte med. Jag bor i Växjö, här är inte gaylivet så stort och jag hinner inte åka iväg och träffa nån. Det får komma sen.
