I QX oktobernummer som finns ute nu pratar vi med tennisproffset Johanna Larsson som nyligen var med i ”Regnbågshjältar” på svt. När QX får tag på henne befinner hon sig på ett hotellrum i Sydkorea…

Hej Johanna, var är du nu?
– Just nu är jag i Seoul där jag ska spela en WTA-tävling, jag landade i förrgår och börjar spela om två dagar.
Och vart ska du efter det?
– Efter Seoul ska jag faktiskt till Tashkent i Uzbekistan för en liknande tävling. Lite udda resmål för en tennistävling kan tyckas men det är just det som är charmen emellanåt också. I och med tennisen får jag resa och spela i många länder som jag kanske annars aldrig tänkt att åka till.
Hur många resdagar per år blir det för dig?
– Jadu, låt säga att jag är iväg mellan 28-30 veckor mellan januari till början av november. Så det blir några stycken…
Har du varit nästan överallt eller finns det nåt ställe du gärna skulle vilja åka till?
– Man kan nog utan att överdriva säga att jag varit ”nästan” överallt. Men många gånger ser vi inte mer än tennisanläggningen och hotellet i landet där vi är. Det finns fantastiska ställen som jag inte varit på men kanske kommer till i framtiden, som Vietnam och  Maldiverna. Sen vill min flickvän gärna till Madagaskar så jag får väl hänga med dit också (skrattar).
Hur lockande är det att resa iväg på semester när du väl är ledig?
– Ja, men faktiskt rätt lockande. Under de första åren som jag spelade på touren var jag tömd på energi och kände att jag inte ville åka iväg nånstans när jag kom hem, jag ville bara vara hemma. Men på senare år har jag insett att jag lättare kan slappna av till 100% om jag åker iväg. En kombination brukar vara ett vinnande koncept.
Finns det något särskilt land du alltid gillar att komma tillbaka till?
– Ja, Nya Zeeland och Australien! Trots att jag tycker om vinter eftersom jag är uppväxt i Boden så är det riktigt skönt att komma till sol och värme i januari. Att spela utomhus och att leva i solljus. Melbourne är nog min favoritstad. Det finns så mycket att göra utöver tennisen om man bara vill koppla bort allt under någon timma. Australien är ett enkelt land att vara i också eftersom språket inte är någon issue och människorna är magiskt trevliga och hjälpsamma. Så de som inte varit i Australien bör absolut åka dit.
Åker din flickvän Amanda med på resorna?
– Ja, hon försöker komma med när hon kan. Men hon pluggar på heltid så det är svårt för henne att komma med på några längre resor. I år var hon med till Miami, Madrid och London (Wimbledon). Det är jättekul när hon kan följa med, det blir ju helt klart roligare. Dels för att jag får dela mitt tennisliv med henne och skapa nya minnen tillsammans och ha en extra röst som hejar på mig i publiken och dels ytterligare en person att surra med och ha kul med mellan träningar och matcher. Annars är det mest jag och min tränare Mattias.
Blir man kompis med tjejerna på touren?
– Generellt skulle jag säga att man blir mer bekanta med varandra. Jag har bara några få personer som jag umgås med och som jag lärt känna lite bättre. Jag tycker det är svårt att komma allt för nära varandra då vi kan bli konkurrenter redan nästa dag. Men Kiki Bertens och Kirsten Flipkens är två av mina närmare vänner. Vi brukar käka middagar tillsammans och kanske ta en shoppingrunda om tillfälle ges.
Tennislegenden Margaret Court uttalade sig i juni nedlåtande om att tennisvärlden är ”full of lesbians” och så jämförde hon homosexuella med Hitler och djävulen, vad känner du kring ett sånt uttalande?
– Det är oerhört tråkigt och man blir besviken på sådana uttalanden. Dels tycker jag självklart att sådana jämförelser inte bör användas i något sammanhang – ever. Och det här med att tennisvärlden är ”full of lesbians” är också bullshit. Det är, enligt mig, både överdrivet och missvisande.
John McEnroe gick till attack mot Margaret Court och utlovade en stor bröllopsceremoni i Melbourne på Margaret Courts tennisarena om Australien röstar igenom samkönade äktenskap.
– Heja McEnroe! Hoppas Australien röstar igenom samkönade äktenskap NU! Det är på tiden!
Du var med i Kajsa och Peters Regnbågshjältar på svt, hur var det?
– Det var bra. Jag hade kul under inspelningen och det var intressant att få ta del av både Kajsas och Peters tankar och upplevelser. De är två mycket fina människor så tiden gick snabbt.


Varför ville du ställa upp i det programmet?
– Jag kände ingen jättelust själv att ställa upp faktiskt. Jag har levt öppet under många år, även om tidningarna gärna ville få det till att Regnbågshjältar var mitt komma ut-program vilket absolut inte var fallet. Min familj, mina vänner och egentligen alla runt mig i min omgivning har vetat i flera år att jag har flickvän. För mig räckte det så. Jag har aldrig haft något behov att göra det till en större grej än vad de är. Men så pratade jag med min mamma och hon ville gärna att jag skulle vara med. Dels för att det kanske skulle hjälpa andra och dels för att många frågat henne om mig. I och med programmet skulle ”alla” veta och på så sätt slipper min familj en massa frågor om ämnet.
Du har ju aldrig riktigt pratat om att du är gay tidigare, har det varit en stor grej för dig att hålla för dig själv?
– Nja, jag håller inte med dig riktigt. Visst, jag höll mitt första förhållande hemligt med min dåvarande partner under våra första två år. Men efter det har alla runt om mig vetat att jag är gay. Bara för att jag inte sommarpratat om min sexuella läggning i radio, postat en massa regnbågsflaggor på sociala medier eller liknande så betyder det inte att jag inte har pratat om det. I ett förhållande är man ju dessutom två personer. Bara för att jag är en offentlig person betyder det inte att min partner är det, för mig är det viktigt att respektera hennes önskemål om att kanske stå utanför eventuella spotlights.
Johanna fortsätter:
– Jag har funderat en del kring den senaste tiden uppmärksamhet kring min person. Jag har tränat i hela mitt liv för att bli en bättre tennisspelare och jag har nått framgång, jag har som bäst varit rankad 45:a i världens tuffaste individuella idrott för damer. Jag har vunnit titlar i både singel och dubbel på WTA-touren och spelat på de största arenorna runt om i världen, dessutom har jag representerat Sverige i både lag och individuellt i över 13 år. Trots det har jag aldrig fått så mycket uppmärksamhet, på så kort tid, sen det kom fram att jag var med i Regnbågshjältar där jag berättar att jag har flickvän. Reaktionerna har varit mest positiva och det är jag självklart supertacksam för, men det har också varit en del negativa kommentarer på sina håll. Det jag vill komma till är att jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att vi i Sverige inte kommit längre än att vi intresserar oss för om någon dejtar en tjej eller en kille, istället för att intressera oss för det personen i fråga är känd för. Hade jag haft pojkvän de senaste tio åren hade det inte skrivits mer än kanske två till tre rader om det. Jag hoppas att vi alla tillsammans kan acceptera varandra precis som vi är. Så länge vi är goda medmänniskor spelar det då så stor roll vem vi dejtar? Är det så viktigt?
– Kom igen Sverige, vi kan bättre än så här. Särskilt om vi ska vara en förebild för övriga länder.
Hur gick dina tankar när du insåg att du gillade tjejer?
– Jag tror jag var väldigt sen med allt som handlade om känslor. Tennisen var allt i mitt liv under min uppväxt. Och det är jag väldigt glad för idag. Känslor och kärlek kom in senare i bilden och när jag väl var mogen för det så kändes det inte så konstigt alls. Jag reflekterade inte så mycket kring det, men självklart tyckte jag de var läskigt att behöva komma ut. Jag stod inte helt på egna ben i karriären utan var fortfarande ”beroende” av sponsorer och hjälp utifrån för att kunna fortsätta leva min dröm om att bli en av de absolut bästa tennisspelarna i världen.  Så jag tänkte mer på hur utomstående skulle reagera över att jag hade flickvän än på mig själv. För mig har det alltid varit personen jag blivit kär i. Det låter kanske som en sån sak som många homosexuella bara säger men det är faktiskt väldigt sant. Sen om de är en kille eller tjej, who cares?
Är det lika kul fortfarande med tennis?
– Tennis är absolut lika kul fortfarande, om inte roligare. Jag lever min dröm varje dag och kan livnära mig på den. Hur många har det privilegiet?