Jag skäms sällan över mig själv. Inte ens när jag häromsistens fotograferades naken skämdes jag. Men det finns undantag. Som den gång jag fick klamydia och för en stund verkligen höll på att skämmas ögonen ur mig.
Jag hade aldrig haft en könssjukdom. Fastän jag gladeligen tagit risker och låtit DILF:arna ta mig både bareback och spruta i allehanda hål. Spermafantast som jag är så älskar jag det vita guldet. Och jag skäms inte ens ett pillekvitt för att göra det!
Men nu började jag skämmas. Jösses Amalia så skammen slog till. ”Åh så pinsamt!” sa jag högt till den ovanligt snygga och vältränade sjuksköterskan som upplyste mig om tillståndet. ”Det händer alla”, sa han. ”Inget att skämmas för.” Jag började reflektera över saken. Ja, varför ska man egentligen skämmas över att man fått klamydia? Det borde snarare vara ett bevis på att man lever ett rätt så tillfredställande liv?
De som känner mig vet att jag har gåvan att kunna ändra åsikt. I det här fallet räckte det med sjuksköterskans ord och tjugo minuters övervägande. Jag bestämde mig därefter för att inte alls skämmas över min klamydia. Tvärt om. Jag skulle till och med berätta för varenda människa som frågade hur jag mådde. ”Lite klamydia bara, annars så.”
Hur gick det då? Ni kan nog ana. Människor blev så obekväma när jag berättade. En började stamma, en prata om något annat, en tredje blev alldeles knäpptyst. När jag skrev till mina senaste nio sexdejter för att informera dem om läget blockerades jag snabbare än kvickt av sju av dem. Förstod de inte att jag skulle vara mottaglig för deras kukar snart igen? Och ville de hellre knulla med killar som inte tar sitt ansvar och berättar om läget? Klappträn.
Det finns ett stigma kring sexuellt överförbara sjukdomar i dag. Den här inställningen både hämmar och skadar oss i form av den skam som skapas. Vi måste hjälpas åt att ändra på detta. Skäms vi när vi får halsfluss? Feber? Ryggont? Knappast, det pratar vi både högt och brett om. Men klamydia och gonorré? Skulle du kunna prata om dessa i fikarummet på arbetsplatsen? Skulle du kunna svara kassörskan på ICA när hon frågar hur det står till: ”Jag trilskas med lite gonorré för tillfället”?
Nej. Vi skäms. Vi håller tyst. Tänk om någon får veta? Tänk om någon ser oss när vi går in till mottagningen? Är inte DET helt sjukt så säg? Jag tycker det.
En intressant aspekt i det hela är det här med smittspårning. Varför spårar vi enbart STI-sjukdomar? Har du fått gonorré beordras du ange vilka du haft sex. Och inte nog med det. Du måste genomgå det mest obehaglig test genom att få en bomullstuss upptryckt i urinröret. Åtminstone är det så för oss fäbodjäntor. För stockholmsbögarna är det annat, vilket också är konstigt. Varför är inte testen desamma över hela Sverige? Är det någon masochistisk dalmas till landstingspolitiker som bestämt att alla pojkar i länet minsann ska få lida lite för att de vill ta sitt ansvar och testa sig? När du fått streptokocker eller scharlakansfeber kommer minsann inte frågan på tal om att uppge vilka man kan ha smittats av – och tvinga samtliga potentiella smittbärare att testa sig.
Jag tycker det är märkligt. Framför allt att det ska vara skamfullt att drabbas av en sexuellt överförbar sjukdom. Det borde snarare ses som något högst naturligt. Och bommullstussara i snabeln borde samtliga regioner göra sig av med illa kvickt. Inte undra på att en del drar sig för att testa sig även av den anledningen.
Min uppmaning till mina läsare blir således:
Våga prata om klamydian i rummet nästa gång den hälsar på!
