Häromsistens var jag på Hallwylska museet i Stockholm. Det var som att kliva rakt in i en svunnen tid. Och som jag inspirerades! Wilhelmina von Hallwyl som lät bygga museet var en samlare av rang. Hon sparade allt till sin eftervärld i syfte att det skulle kunna beskådas av ekivoka dalmasar ungefär hundra år senare. Alltifrån kassar till porslinsfiguriner. Och för all del, hennes makes fyllda papperskorg precis som den såg ut dagen han gick bort. Tack Wilhelmina!
Ha-ha! tänkte jag triumferande när den guidade turen var över! Det är ju så jag ska motivera min egen mani på kungliga fotografier! Och min mormors samling porslinskor vilka nu huserar i min gäststuga. Och folkdräkten. Och den där fula pallen från en avlägsen släkting som jag bara inte förmår göra mig av med. Och besticken från min morfars morbröder. Och Star Wars– figurerna som jag samlade som barn. Och bokmärkena och frimärken som jag fortfarande har i pärmar. Och vartenda julkort jag fått sedan jag föddes. Såklart!
Jag säger bara: varsågoda. Klappar mig själv på axeln och säger högt: men så fint av mig att tänka på kommande generationer!
Med denna insikt i bagaget kändes det inte alls konstigt att buda hem två kungliga stolar från ett auktionshus i Värmland dagen därpå. Kungen och drottningen satt i dem under ett besök vid Stavnäs kyrka år 2005 – och nu står de i mitt vardagsrum – jodå, varsågoda. Eller tio porslinsfiguriner som såg så trevliga ut. Hade ekonomin tillåtit hade det även blivit en oljemålning föreställande Marie Antoinette, men 40 000 kronor tog emot även för en populär porrförfattare.
I ett samtal med att en bekant berättade denne att hon inte är en sökare – utan en som finner. Jag känner igen mig i detta. Jag finner saker och ting. Alltifrån krukor till kukar. Ofta utan att jag visste att jag letade. Som de där porslinsfigurerna. Eller Peter som introducerade mig för att bli slickad. Inte sökte jag en Peter som var en gud på oralsex! Men så bra det blev – och vilken värld hans tunga öppnade upp för mig.
Jag var på en dejt häromdagen. En riktig DILF på 47 år och jag ville ingenting hellre än att han skulle ta mig hårt och länge på sitt hotellrum efter middagen, under vilken jag glatt berättade om min insikt vad gäller samlandet. ”Jag samlar för eftervärlden!” sa jag och visade bild på mina nya karmstolar. Min dejt såg frågade på mig varför jag visade ännu en. Fortfarande ingen respons. Envis som jag är försökte jag imponera med det faktum att jag har kvar vartenda julkort jag fått sedan 1992. Men inte ens det fick honom på fall. I efterhand kan jag förstå varför.
Ja, ja tänkte jag efter att vi sagt ”det här var ju trevligt” fastän vi båda visste att det inte skulle bli någon ridtur på rummet. Jag intalade mig att han innerst inne bara var avundsjuk och att det var därför han inte ville banka på mig. Men i stället för att sörja klickade jag mig in på Bukowskis och budade hem en kökshandduk som prinsessan Maria Pavlovna lär ha ägt – och givit till ett av sina gudbarn. Och blev en stund senare glatt påsatt i ett annat hotellrum på ett annat hotell. Lars förstod minsann det extraordinära med mina stolar. Sa han, i alla fall. Naiv som jag är valde jag att tro på honom. Och tänkte att det var tekniken som strulade när han plötsligt inte fanns på Grindr längre.
Ja, ja. Slutet gott. Allting gott.
Och den kungliga handduken? Jodå, även den huserar numera i Västerdalarna.
Varsågoda.
