Att hitta min drömprins är lättare sagt än gjort. Men någonstans måste han ju stå och vänta på sin fäbodjänta, eller hur?
Det senaste året har jag varit på en uppsjö dejter med förhoppningen att hitta Mr Right, något även Venhälsan kan intyga. En del dejter har varit fantastiska. Några inte alls. Säkert kan ni känna igen er i att hoppfullheten varit på topp men så har det ändå blivit platt fall av det hela?
Hur många har inte varit på dejt med en Rudolf, det vill säga en som skryter om hur mycket pengar han har och gång på gång upprepar: ”Pengar är inga problem”? Rudolf bjöd med mig på restaurang TAK i Stockholm. Redan två sekunder efter att vi hälsat satte ramsan ”pengar är inga problem” i gång. Först tänkte jag att han kanske var litet nervös. Här stod han ändå med en omtyckt QX-krönikör och tillika författare av oändligt många porrnoveller, framför sig. Men när jag räknat meningen tretton gånger innan vi ens hunnit till efterrätten tänkte jag i stället: han är nog litet dum i huvudet.
Efter varsin portion crème brûlée proklamerade jag mig därför kolossalt trött och kanske hade jag fått en gnutta mens också. Jag tog fram mitt kort för att betala. ”Pengar är inga problem!” sa Rudolf för fjortonde gången och sträckte fram sitt. Jag sa att vi kunde dela, men det kom inte på fråga. Och än en gång ljöd hans ramsa. Betalt och klart frågade han om jag ville följa honom hem. Jag svarade inte: ”tack, men jag har hellre sex med en lyktstolpe.” Nej, jag svarade förstås artigare än så. Ändå svartnade Rudolfs ögon varpå han gick sin väg i stort vredesmod.
Själv hamnade jag på en spontandejt på ett sunkigt vandrarhem i Skarpnäck med allehanda fläckar som torkat in i heltäckningsmattorna. Vi satt i Pauls säng och drack Pucko, åt chips och hade oralsex. Så mycket trevligare. Även om inte heller den dejten mynnade ut i ett sagobröllop med mina vänner Mona Sahlin som vigselförrättare och Jonas Gardell sjungandes: ”Aldrig ska jag sluta älska dig.”
Som toppen på snoppen fick jag ett SMS av Rudolf dagen därpå: ”Middagen kostade 3 235. Swisha hälften.” Jag svarade inte, men swishade glatt totalbeloppet.
En annan av mina mer märkliga dejter utspelade sig på Gondolen. (Nej, ni behöver inte ta med mig på flådiga ställen varje gång – Folkungagrillen funkar fint). Jakob verkade ju så trevlig, han med. Till och med intresserad av litteratur. Något som passar mig som skriver sådan, tänkte jag. Med en kasse i högsta hugg dök han så småningom upp. ”Gissa vad jag har med mig?” sa han med ett stort leende. ”Glidmedel, ögonbindel och Poppers?” sa jag. Icke. Jakob plockade fram en trave med böcker. Mina böcker. Jodå, både deckarna och feelgood-romanerna, men också en samlingsvolym med mina erotiska noveller – på tyska.
Jag visste inte vad jag skulle säga, men fick heller inte en syl i vädret. Jakob berättade utan att andas att han läst varenda. Och lyssnat på alla poddar jag är med i. Och visste precis var jag bor, adress och hur huset ser ut, till och med att terrassen inte var med på mäklarbilderna när villan köptes. Och – vad min mamma och pappa heter.
”En del som jag dejtat kallar mig för stalker”, sa han och skrattade.
Själv skrattade jag inte. I stället skickade jag ett raskt SOS till min vän Rasmus. Och tackade för mig. Jag är förstås glad och tacksam att mina böcker blir lästa, men stalkerbeteende har jag lärt mig akta mig för.
Orkar ni med ett sista dråpslag?
I somras var jag även på en dejt med en kille i Nynäshamn. Petter skrev att han ville göra massor med spännande saker med mig. Ha mig hängandes i en gunga, låta grannen vara med och Gud vet allt. Men först ett restaurangbesök. Jo tack, jag satte mig på tåget med höga förväntningar. Jag skulle träffa en kille som älskade sex men som ville börja med en hederlig middag på restaurang Kroken för att vi skulle lära känna varandra. Och, visade det sig, för att säga:
”Bara så du vet så är jag inte bög.”
Petter fick mig inte på någon krok. Ej heller i någon sexgunga. Och grannen fick nöja sig med ännu ett avsnitt av Morden i Midsomer, säsong 177.
Jag vet för övrigt inte hur många gånger jag fallit för den straighta killen. Sex är en sak, där brukar den ”straighta” ofta vara mer nyfiken än kräsen. Men när det kommer till ett lyckliga-i-alla-våra-dagar är det urbota dumt att hoppas på någon som inte vet vem Shirley Clamp är. Eller som är gift med en kvinna. Och inte erkänner för sig själv att han åtminstone är aningen bisexuell.
Jag försöker i alla fall att lära av mina misstag. Som att konsten att dejta så väl knäppgökar som straighta är relativt enkel: låt bli. Åtminstone om du vill att det ska leda till delat efternamn, vilket var min förhoppning med Petter i Nynäshamn.
Ja, ja. Jag hoppade raskt upp i sadeln igen. Och red vidare.
