Fram med glidmedlet! Och poppers! Stockholm Pride är äntligen här! Snart kommer alla vandrarhem vara fullbokade. Folk från så väl Sarek som Skutskär kommer trängas längs huvudstadens gator. Ett bord på Mälarpaviljongen kommer vara alldeles omöjligt att få, om man inte följer min vän Rasmus råd och smiter förbi den långa kön och på klingande dalmål utbrister: ”Förlåt. Men Arja Saijonmaa väntar på oss!”
Jag kunde känna hur alla Stockholmsbögar i kön (och resterande bögar från alla andra delar av landet med för den delen) ursinnigt knöt sina händer i fickorna, men som tur är bor vi i Sverige så ingen stoppade oss.
Så kommer vi förstås aldrig göra igen.
Däremot kommer vi stå upp för kärleken! För allas rätt att älska och älskas! Och vi kommer inte bara smitta varandra med rim och reson. Alldeles säkert kommer också regionens smittspårare arbeta för högtryck kommande veckor. Men det hör till. Är det Pride så är det!
På torsdag kommer vi dansa till allsköns schlagers! På lördag kommer vi gå i den stora paraden. Musik kommer spelas. En och annan kommer bli slirig redan innan tåget startat, därför att vi glömmer det där med varannan vatten. Men hur ska man kunna tänka på allt? Några kommer säkert få ett paraply i peruken då det är så mycket människor. Men det hör till, det med.
Jag älskar verkligen Pride. Dels för att det är oerhört viktigt. Dels för att hela Stockholm förvandlas till en ormgrop av män. Nanne Grönvall gav ut en singel med titeln ”Många karlar, lite tid” för ungefär 92 år sedan. Jag brukar lyssna på den när jag sitter på tåget till Stockholm. Ja, hur ska jag hinna?
Flitig som jag är brukar det inte vara några större problem.
Förra året satte jag klockan på ringning på lördagen. Min förhoppning var att ha en man under mig redan innan frukost och ytterligare en efter att jag tryckt i mig en påse smågodis (jodå, godis och sperma står man sig på ett bra tag). Det gick alla tiders! Kanske satsar jag på en favorit i repris i år. Stefan, bor du kvar i Stockholm? Och Axel, blev det Spanien eller Skarpnäck för din del?
Man kan ju alltid smita i väg i alla fall en liten stund från paraden, och sen komma tillbaka, om man verkligen vill anamma det här med mycket kuk och ont om tid. ”Jag trodde verkligen att jag såg Anita Ekberg!” ljög jag förra året. Ingen trodde mig. Kanske för att jag hade sperma på skjortkragen. Kanske för att jag har världens sämsta pokerface. Mer troligt därför att La Ekberg gick bort 2015. Vilket man ju vet. I synnerhet vi bögar.
Ja, ja. Gör jag likadant i år får jag se till att ljuga minst lika bra som Linda Bengtzing. Eller säga högt så att alla ändå hör:
”Jag vill om du vågar?”
Efter paraden väntar trevligheter i Pride Park där även undertecknad kommer ha ett uppdrag i år. Jag kommer nämligen signera min bok ”Att älska är att gå sönder” i QX eget tält! Kanske ses vi? Hoppas!
Efter några timmar i parken kommer jag vara ganska mör, inte bara baktill, om det vill sig väl. Kanske hjälper en dunderdos transfetter och E-ämnen mig att kvickna till. I sådana fall är det inte omöjligt att jag träffar någon för en snabbis. Kanske på en handikapptoalett på Centralen. Kanske på Grand Hôtel. Jag är inte så knusslig.
Eller så hoppar jag allt det där med många karlar och lite tid, och somnar gott till tanken på min drömprins, i stället?
Jag är i alla fall full på förväntan. Och snart sperma, kanske!
Happy pride!
