Peter var en Gud. Åtminstone när han gav mig oralsex. I övrigt påminde han mer om något som försvann och aldrig kom tillbaka. Som akne. Och min oskuld. Men jösses Amalia vilket oralsex. Den mannen visste vad han gjorde.
Än i dag kan jag sakna orgasmerna. Men varje gång jag tänker på hans tunga kommer jag också att tänka på hans herrgård – och inser att jag saknar den senare än mer.
Till mitt försvar var det en vacker herrgård. Ståtlig. Otaliga rum. Jag kände mig som jag föreställer mig att Selma Lagerlöf gjorde på sitt Mårbacka. Satt och skrev, hade oralsex – och skrev lite till. En fin tid. Men sen försvann Peter. Vipps!
Någon förklaring fick jag aldrig.
Det är inte helt ovanligt att det blir så där. I synnerhet inte när det kommer till bögar och dejting. Vad beror det på? Varför sa han inte bara som det var? I mina ögon är sanningen alltid att föredra. Att bara försvinna är inget annat än att bete sig som ett rövhål.
Samma sak var det med Kalle.
Som han målade vår gemensamma framtid. Jösses Amalia, även där. Stora penseldrag, palettens alla färger. Och snabbt gick det. Svisch! Svisch!
Kanske var det just därför han en dag bestämde sig för att gå upp i rök. Att han rusade och så småningom började fråga sig om han överhuvudtaget var redo? Känslor i sig kan ju försvinna, det är tråkigt men bara att acceptera. Men att bete sig som en idiot är bara dumt.
Till Kalle hade jag även sagt:
”Gör inte som Peter. Jag blir mer ledsen om du bara försvinner en dag. Säg som det är i stället.”
Men att ghosta skulle han aldrig ha mage till, sa han. Och jag trodde honom.
Tji fick mitt naiva jag (jo vi fäbodjäntor är lika naiva som vi framställs). Verklighetsinsikten var väl på vift. Och jag blev återigen sittande med frågor som malde och otaliga tårar därav. Så dumt.
Jag kom med tiden fram till att både Peter och Kalle antagligen hade en släng av dum i huvudet. Båda hade kunnat vara ärliga, men i stället valde de att – från en dag till en annan – behandla mig som luft. Visst, det krävs lite stake att vara ärlig – men båda hade rejäla åkdon så det borde inte ha varit några problem. Ändock.
Trots en nästan överdriven vilja om att försöka förstå människor, och därmed enklare kunna förlåta deras handlingar, så är det ibland inte möjligt. Det börjar jag smått komma till insikt med.
Jag konstaterar i stället att vissa bögar är dumma i huvudet – och så är det med det. Det gäller förstås även icke-bögar. Straighta, tror jag de kallas. En stund får vi gräma oss och gråta över deras beteenden när de gör oss illa. Men inte för länge. Vi är skyldiga oss själva att gå vidare till den eller de som faktiskt vill oss väl. Och må bra.
Kalle heter förresten någonting annat. Men för att skydda hans identitet har jag valt att kalla honom för Kalle.
Egentligen heter han Hampus och bor utanför Ludvika…
Det är nämligen inte bara han som kan få en släng av dum i huvudet.
